Crooks Brothers
Starten just den här dagen var lite förvirrad då vårat program blev omkastade men till slut var vi i alla fall överens om vart vi var och det dök till slut även upp någon som tog emot oss. Farmens ägare ser ni på bilden ovan i ljusblå skjorta och vita shorts, men jag har tyvärr ingen aning om vad han hette :(
Även det här plantaget var jättestort och det var minibussar som gällde för att ta sig ut till platsen där arbetet pågick för dagen och här fick se hur man jobbar med själva planteringen av bananträden! Plantorna köps in från en extern odlare (kanske från Martin Dale Seedlings?) och placeras ut med jämna mellanrum över fältet...
Därefter kommer 'skallgångskedjan' som utrustade med hackor gör en liten grop där plantan planteras. Om man tittar efter noga på bilden ser man ett litet snöre som löper längst ledet och det är för att planteringen skall ske i spikraka rader. Det ser riktigt häftigt ut när träden vuxit till sig och dom står som i ett rutmönster men den egentliga anledningen är såklart att det ska vara lätt att ta sig fram på fälten för att skörda och sköta om träden.
I varje ände av ledet står en person som ser till att snöret hela tiden hålls sträckt och på den sidan vi gick hade killen även en visselpipa för att markera när det var dags för ledet att ta ett steg fram.
Jag frågade såklart om det här med arbetskläder och skydd mot t.ex. sol och regn varpå jag fick ett lite förvånande svar... Skyddskläderna bestod av gummistövlarna som arbetarna hade på sig och vad det gällde solen fick jag svaret "Dom svettas inte"... hmm... vad ska man tänka om det??
Snyggt! Men inte självklart...
Del av monumentet utanför Apartheid museum i Johannesburg
Ledzee Estate; Plantaget
Sånna här "små" filurer dök upp lite här och var och när Martin såg oss hoppa omkring som i labyrinter för att inte trampa på dom stannade han till och...
TOG UPP EN!!! Uäää =) Han berättade att larverna skyddade sig genom att rulla ihop sig bara av att dom kände vibrationer i marken och att man skulle passa sig för att klämma till dom för hårt eftersom det inte luktade speciellt angenämt.. "Aha!" sa jag och frågade, "är det en sån sak man bara gör en gång?" varpå Martin flinade lite och sa; "Det är en sådan sak som mamma och pappa säger att man inte ska göra, sen gör man det ändå och upptäcker att dom hade rätt!"
Förutom dessa egentligen ganska harmlösa larverna fanns en hel del andra djur på farmen, tack och lov såg vi dessa bara på en skylt och när jag vid ett tillfälle glömde stänga bildörren då vi klev ur bilen informerade han om att det var väldigt viktigt att vara nog med det eftersom ormarna annars gärna tog sig in i dem och att dom då lätt kunde gå till attack när dom blev skrämda.
Märkligt nog var deras skyddsombud den siste att lämna bilen vid nästa stopp och till min förvåning lämnade hon dörren öppen... Vi svenskar är alltså inte unika i att veta om hur vi kan undvika skador/olyckor på jobbet men ändå struntar i att använda oss av kunskapen!
Många buskar är det som ska vårdas och sedan skördas... vissa plantor kräver t.ex. att man manuellt plockar bort vissna delar eller dyl. för att dom ska bära så mycket frukt som möjligt!
Tyvärr åkte vi inte till något område där det fanns mogen frukt så någon provsmakning direkt från träd/buskar blev det inte och vi fick även veta att det av de flesta frukter finns olika sorter som tilltalar befolkningen i olika världsdelar och just dom sortes mango avocado som odlades här var ingen sort som gick att sälja till oss i europa.
Ledzee Estate
Där träffade vi Manegern Martin Schultz som kom att bli en av mina favoriter bland farmägarna! Inlednigsvis samlades vi i en kontorsbyggnad och fick lite information om plantaget och bland annat fick vi veta att hälsa och säkerhet på plantaget ända fram till 1995 varit en ickefråga. Sedan dess har man börjat jobba med olika delar av produktionen för att förbättra villkoren för arbetarna och bland annat har man genomfört kampanjer för att ta fram "non toxic" kemikalier och att komma tillrätta med förekomsten av farliga djur så som ormar, krokodiler och flodhästar på plantaget.
Man har också gjort stora insatser för att förbättra vattenkvalitéten på plantaget men man brottas fortfarande med problemet att vara beroende av hur omkringliggande farmer sköter hygienen då t.ex. kolera lätt kan spridas och grundvattnet förgiftas. Ett alternativ är att bygga dammsystem för regnvatten men det i sin tur leder till att vattnet inte räcker till alla plantager.
Klimatet i sig är ett stort hot mot plantagens skörd och man är över tid tvungen att anpassa odlingarna efter vilka plantor som klarar av det rådade klimatet och när det gäller regnmängden har det skett en fördubbling vilket medför att t.ex. pecan som man tidigare odlat inte klarar förändringarna och därför inte längre är lönsamma att odla.
Om jag förstod det hela rätt så ligger priset som odlaren får för bananer på 0.2euro/kg detta gör såklart att dom små farmarna inte överlever utan försvinner till förmån för stora jätteplantager.
Martin berättade att som odlare ställer man sig ofta frågan hur människor/konsumenter kan prioritera lyxvaror framför att betala ett skäligt pris för mat och då också få produkter av högre kvalitet.
En reflektion jag själv ofta brukar göra och jag förvånas av hur många det är i Sverige idag som anser att ekologisk mat är en lyxvara som man inte har möjlighet att unna sig. Däremot sitter det i de flesta hem både en och två TV apparater av senare datum eftersom man idag anser att det "hör till" en skälig levnadsnivå. Man äter alltså hellre konsgjord, besprutad mat som framställs av människor som inte ens får en lön som täcker deras överlevnadsbehov men tycker att prylar är något som var och en måste ha, är det inte knasigt?
På bilden ovan ger sig två arbetare iväg med ett litet "tåg" av vagnar och under tiden som vi stod kvar på samma plats och intervjuade plantagets RSR vid namn Ramab hann dom komma tillbaka med vagnarna överfulla av mangofrukter!
Efter att vi pratat klart med Martin skulle vi få ge oss ut på plantaget men blev tvugna att dela upp gruppen i två delar, vi flickor hamnade i gruppen som sist fick åka ut men sanningen att säga tyckte nog både Martin och Ramab att dom sparat det bästa till sist ;)
Dom tog oss nämligen, trots att vi var sena, med på ett krokodilsafari eftersom vi klagade över att vi sett alldeles för få vilda djur. Tyvärr utan resultat men istället fick vi lära oss en massa annat som jag återkommer om en annan dag...
Martin Dale seedlings
På våran fjärde dag i Sydafrika var det dags att få komma ut på det första studiebesöket på ett av plantagen vi skulle besöka! Äntligen var det dags att komma ut och se projektet på riktigt.
Först ut var blomster plantaget "Martin Dale Seedlings" och vi träffa Lee Dale (son till ägaren) och deras RSR Stayness Mahowa.
Lee är delaktig i projektet coh tycker att att det är ett viktigt arbete men han är inte med i den sk. "technical committee" som är det drivande organet i projektet.
Farmen kändes inte speciellt stor men av allt att döma producerar man väldigt mycket blommor och för mig som trivs ute i en grönskande trädgård var det kul att se alla våra kända trädgårdsblommor drivas upp från frö till planta, dessa säljs dock inte till sverige så några blommor från Martin Dale har nog aldrig funnits i min trädgård...
RSR - Stayness Mahowa
Just den dagen vi var där hängde regnet i luften och arbetarna gick klädda i gummistövlar och regnrockar. Överallt på marken låg skal från nötter och efter att jag grubblat en stund på om personalen verkligen hade tid att småäta så mycket nötter (vilket man heller inte såg att någon gjorde) var jag tvungen att fråga hur det kom sig att det såg ut på det sättet.
Jag ställde frågan till en av kvinnorna från regeringens arbetsdepartement men då hon inte kunde svara pratade hon med någon ur personalen som berättade att det var för att minska halkrisken när dom leriga gångarna blev blöta. En arbetsmiljöåtgärd helt enkelt =)
Tyvärr fick vi inte tillfälle att prata med några av dem som fanns på plantaget och jobbade, detta som en tyst överenskommelse om att vi inte skulle prata med någon utan att först kolla av med farm-ägaren. Oklart är väl i och för sig också vad vi hade fått för svar från dessa kvinnor på frågor om vad dom tyckte om sina arbeten för min uppfattning är att man överlag helst pratade om det som var bra och sådant som vi påpekade som tänkbara brister röck man lite på axlarna åt och hade lite inställningen "det är vad det är" och ibland fick vi även antydningar om att vi faktiskt överdrev en aning.
Dessa kvinner är i full fart med att så frön och kvinnan på översta bilden öser över jord/bark i frigolitformarna och ser till att alla små hålrum fylls för att kvinnan på bilden ovan sedan för hand ska kunna peta ner frön i varje litet fack.
Lägg öven märke till hennes sitt-ställning, hur länge skulle du palla med att sitta sådär?
Självklart kom ämnet besprutning upp och den informationen vi fick till oss var att man bytt ut alla dom värst giftiga bekämpningsmedel och det man nu använder är endast hälsofarliga i den bemärkelsen att man trots munskydd och dyl. drar i sig damm och ämnen som kroppen och framförallt lungorna inte mår helt bra av.
Här ser ni alla dessa små fack som man för hand ska placera ett pyttelitet frö i. På bilden ser ni teatree vilket Lee inte trodde att vi kände till i Sverige men tji fick han för nog har man hört talas om teatree oil och dess mirkalefftekter allt!
Lobelia!
Dessa små träd på bilden ovan kom att bli föremål för en lång diskussion om hur olika plantor skiljer sig i våra länder. Lee berättade att detta var "pine tree" och vi stod alla som frågetecken och letade i minnet över vad det kunde tänkas vara för nått vi tittade på. Min hjärna hakade upp sig på ananas och längre än så kom jag inte men till slut kom vi ändå överens om att det var en variant av tall och vi förklarade att vi även hade granar vilket vi bäst beskrev som chritsmas tree och efter lite fundering förklarade Lee att dom kallade gran för "cone tree". Det där med språk är inte alltid så lätt!
Här ser ni gruppen mitt uppe i gran-diskussionen och kvinnorna i grönt är regeringens labour inspectors som fanns med oss hela tiden så vi inte skulle hitta på några dumheter =)
Svenska ambassaden
Jag har aldrig tidigare besökt en ambassad och hade nog målat upp en bild av något betydligt pampigare än denna ganska anonyma entré...
Väl därinne fick vi (inte helt ovanligt) information om att det skett endel förändringar från vår ursprungliga plan och att vi inte kunde få träffa den kvinna som angetts i vårat program men istället togs vi väl om hand av Lennart.
Vi fick beskrivet för oss hur situationen i Sydafrika ser ut idag och det som stannat kvar i mitt hjärta från den här träffen är beskrivningen av det Sydafrika som stod värd för fotbolls VM 2010.
Den allmänna bilden av landet, och också den vi fick till oss innan vårt besök, är att dom har enorma problem med kriminalitet, vilket man väl iofs inte kan komma ifrån, men glädjande nog genomförde man fotbollsturneringen utan att det inträffade mer hemskheter där än någon annanstans... Vilka metoder man använt för att 'städa upp och snygga till' kan säkert diskuteras i evighet men viljan att göra gott känns ändå som en bra utgångspunkt inför framtiden!
Erfarenhetsutbyte
När man är på studieresa finns inte mycket tid att slösa bort och efter att vi första vardagen i Sydafrika hade åkt runt i Soweto, besökt Hector Pieterson museum och öven hunnit köpa på oss någon liten souvernir på marknaden utanför museumet var det dags att äntligen få träffa unga fackliga kollegor från Sydafrika!
Vi började med att äta lunch ihop och då hann vi börja småprata lite med varandra och inte minns fick vi veta genom dem veta vad det var vi åt, haha!! Jag skulle ljuga om jag inte sa att det va väldigt nervöst innan den här träffen men när alla var mätta och belåtna fick vi presentera oss under lite mer orndnade former och därefter inledde Steve med att prata en stund för att sen dela in oss i mindre grupper.
Jag och Anna blev genast satta i samma grupp eftersom vi båda jobbar som undersköterskor och vi fick chansen att prata med den enda representanten från vårdsidan (kvinnan i vitt), killen i grönt arbetade som brandman men vilket yrkestitel killen i den lila skjortan hade är jag osäker på... av deras interna skämt framgick dock tydligt att han bland annat arbetade med löneutbetalningar till de andra två =)
Syftet med dessa grupparbeten av att diskutera skillnader och likheter mellan våra fackföreningar men på bilden ser ni ett tydligt exempel på en annan mycket stor skillnad och som förvånade mig stort. Mobiltelefonerna! I Sydafrika fanns det inte på kartan att man skulle sätta mobilen på ljudlös eller låta bli att svara när den ringde, inte heller lämnade man rummet för att ta sitt samtal utan som ni ser pratade man helt enkelt på tills man var klar :)
Det känns inte som att vi skulle ha så mycket gemensamt när det gäller vår fackliga kamp och våra anställningsförhållanden men faktum är att det mest påtagliga som var gemensamt för oss alla var problemet med osäkra anställningar, främst för unga! Så den som säger att vi här hemma kan luta oss tillbaka och vara nöjda med det vi har, jag vägrar hålla med!
En annan stor skillnad mellan våra länder och oss som personer var det som hände innnan vi bröt upp på eftermiddagen och våra Comrades bröt ut i sång och dans! Så härligt spontant och mycket uppskattat från min sida men inte helt utan att man skäms lite över att man själv är så stel och blyg...
Självklart ville ta den sedvanliga gruppbilden på oss alla innan vi gav oss iväg och precis när vi var klara kom SAMWUS ordförande in och hälsade på oss vilket innebar att vi helt enkelt började om från början för att få honom med på bilderna...
Ni ser honom i mitten på främre raden och mig och mina reskamrater i dom röda SAMWU-tröjorna vi fick som gåva.
Eftersom våra Svenska reseledare var iväg på annat uppdrag under tiden vi träffade dom Sydafrikanska förtroendevalda så passade Steve på att kidnappa oss en stund efter och tog oss till ytterligare en butik där vi kunde köpa lite hantverk om vi ville, fördelen i att ha någon med lokalkännedom är ju att man får lättare att hitta dom rätt butikerna att gå till och just där vi handlade var allt tillverkat för hand och all förtjänst från försäljningen gick tillbaka till befolkningen i byn! Slutligen tog vi en liten kaffepaus innan vi for tillbaka till hotellet och då det kom en man och satte sig vi ett bord intill oss berättade Steve att det var en mycket känd Sydafrikansk hårdrockare! Så här i efterhand ångrar man ju att man inte blev mer starstruck och bad om en bild, inte minst med tanke på hur avundsjuk en av våra 'reseledare' blev när han fick höra dels att det fanns en hårdrockskultur i Sydafrika och att vi dessutom sett en av de största artisterna =)
Hector Pieterson
Hector Pieterson Museum öppnades 2002 som det första muséet i Soweto och är uppkallat efter den 13 årige poljke som blev det fösta offret då polisen den 16 juni 1976 öppnade eld mot en grupp demonstrerande skolungdomar.
Bilden ni ser som en del i minnesmonumentet har blivit en av de mest kända från händelsen och visar hur den sårade Hector bärs iväg av sin bror med deras syster springades bredvid dem. I framkanten av monumentet finns texten "To honor the youth who gave their lives in the struggel for freedom and democracy".
Här ser ni återigen vår stöttepelare Steve tillsammans med hans kollega Comrade Jack! För mig kändes det lite konstigt att kalla människor för 'Comrade' men efter att jag pratat lite om det med våra Sydafrikanska vänner blev jag övertygad om att det ju faktiskt är ett väldigt trevligt sätt att tilltala varandra på... jag berättade att vi 'duar' varandra i Sverige och även kallar människor vi inte känner för 'du' om vi tilltalar dem, vilket ju inte alls låter lika trevligt som om vi på våra konferenser/möten/träffar kallade varandra comrade/kamrat tills vi lärt oss namnen. Kan va nått att införa här hemma kanske? =)
Nelson Mandela house
Tyvärr, och för vilken gång i ordningen vet jag inte, fanns inte utrymme i vår planering för att stanna och gå in men jag har mina funderingar på att göra en liten hemmastudie och dela med mig av... är det nått ni skulle vilja läsa om?
Freedom Square
Efter besöket i kåkstaden tog vi en tur till 'Freedom Square' som vid första anblicken bara ser ut att vara ett vanligt torg men som ur ett historiskt perspektiv är en mycket viktig plats. 
Det lite speciella med den här platser är nämligen att det var här som ANC:s Freedoms Charter skrevs, vilka innehåller dom grundläggande principerna för den Sydafrikanska kongressen. Dokumentet kännetecknas av frasen "Folket ska styra" och man kräver ett icke-rasistiskt Sydafrika där man arbetar för demokrati, att mänskliga rättigheter ska respekteras, nationalisering och arbetstagarens rättigheter.
På torget finns "freedom Charters" inristade i ett monument, placerade i en liten konformaf byggnad som från början fungerat som sädesmagasin och det var faktiskt först här som jag blev uppmärksammad på det som kallas för 'the tot system' vilket alltså innebär att arbetare fick betalt i alkohol med den baktanken att dom då skulle bygga upp ett beroende och att dom då i takt med att missbruket förvärrades också var villiga att arbeta hårdare för att få ut sin ranson.
Soweto - South Africa
Steve tog oss med till förorten Soweto (South Western Townships) utanför Johannesburg, där det bor ca. 858 000 människor i såväl 'gettot' som i medelklassområden och på vissa ställen även i riktiga lyxvillor. I kåkstaden Kliptown finns ca 3000 shacks där det i genomsnitt bor ca 6 personer i varje. Jämför man det med de ca. 5000 invånarna i samhället där jag bor känns det totalt ofattbart hur stort detta område är trots att det alltså bara är en stadsdel utanför Johannesburg!
Under Apartehidtiden var detta det område dit den svarta befolkningen var hänvisad och staden fick även smeknamnet 'Sovstaden' eftersom alla de svarta som arbetade inne i Johannesburg var tvungna att återvända hit för natten. Soweto är en viktig del för att förstå Sydafrikas historia och kampen för frihet och demokrati. Nelson Mandela skall ha sagt: "If you have not been to Soweto you have not been to South Africa".
Minns ni att skrev om Sydafrikanernas förmåga att vara stolta över det har... Ser ni vad jag ser på bilden ovan? =)
För den som inte upplevt det här livet är det omöjligt att sätta sig in i vardagens alla svårigheter och för oss känns det minst sagt främmande att dessa bajamajor, som är en av de senaste förbättringarna, bidragit till att modernisera området. Att dom är ett välkommet inslag är dock inte svårt att föreställa sig när man tänker på hur det måste varit innan och om man aldrig annars tar sig tid att ägna vårt enkla liv här hemma en tanke mitt i våra stressiga liv, så ger detta verkligen anledning att reflektera över och uppskatta alla bekvämligheter vi har men som man allt för ofta tar för givna...
Många av mina bilder är tagna i farten genom minibussens fönster och det var med blandade känslor man lyfte kameran för att fota.
Å ena sidan är det en för mig så främmande värld att bilderna är ett måste för min bearbetning av allt jag fått se och uppleva men å andra sidan är det deras liv! För er som känner mig är det väl knappast en svårlöst gåta om jag ställer frågan hur ni tror att jag skulle reagera om jag satt hemma i trädgården och det plötsligt stannade en folksamling utanför och började fotografera mig...
Besöket i Kliptown blev mycket kort, vi stannade till och klev ur bussen men nästan direkt kom regnet och vi åkte vidare. Dessa barn var dock väldigt nyfikna på oss och ställde gärna upp på bild, om än på behörigt avstånd :) Här står dom utanför 'The Hearbaldoctor' Dr. Issac's lokaler dit man är hänsvisad att söka hjälp när man inte kan utnyttja den vanliga sjukvården.
Jag vet inte om det ligger något i mina funderingar eller om det bara är ett sätt att skydda mig själv från vetskap som gör allt för ont, men det kändes som att barnen hade ett bättre liv här i kåkstaden än de vuxna.. dom sprang omkring och skrattade mot oss, busade med varandra och uppträdde som barn gör mest när det kommer en samling främlingar. I motsats till vad man kunde se i ögonen hos de vuxna där det fanns något helt annat.
Vad dom kände inför oss kan jag inte svara på men känslan är ändå att dom lever ett väldigt tungt liv och att dom är så uppenbart medvetna om klasskillnaderna på ett sätt som små barn inte är... Vad tror ni?
Innan vi flydde in i bussen för att slippa regnet kom en kille, som sett att vi fotade, fram och förklarade att han ville vara med på bild tillsammans med oss och vi ställde självklart upp vilket gav upphov till många gliringar från killens kompisar som stod vid sidan om och retades med honom för att han såg så glad ut där han stod där med tre tjejer =)
Snabbvisit hos SAMWU
Till att börja med vill jag be om ursäkt för att mina inlägg om Sydafrika resan dröjer så men jag hoppas att ni inte tröttnar på att vänta!
Efter besöket på Apartheid museum under söndagen åt vi i gruppen middag på 'på tu man hand' i hotellets restaurang innan vi återvände till våra rum och stupade i säng för några timmars sömn innan det på måndag morgon var dags att kliva upp och ge oss iväg till SAMWU (Kommunals systerorganisation) för att hämta upp Steve Faulkner som skulle guida oss under dagen.
Här står mina resekamrater i entrén till SAMWU's kontor och väntar på att få ta den smått opålitliga hissen upp.
För mig är Sydafrika kontrasternas land och här på SAMWU's kontor slog det mig första gången hur stolta dom är för det dom har! Lokalerna hade köpts in i urdåligt skick och man hade sen renoverat dem efter förmåga men när vihHär hemma ursäktar vi oss för minsta lilla som inte är tipptopp väljer Sydafrikanerna att gjöra tvärt om och dela med sig av det bra som finns!
I korridoren på SAMWU's våningsplan kunde man se ett par olika montrar där man visade upp diverse gåvor som förbundet fått och självklart fanns en och annan present från Kommunal med i samlingen, bland annat i form av våran 'kamp med hjärtat'-pin och våran logga!
På väggen utanför SAMWU's kontor hittade vi denna affisch som bjuder in till en gratisfestival anordnad av COSATU, som i likhet med vårt svenska LO är en samlingsorgaisation för flera olika fackförbund och som organiserar ca 2 miljoner arbetstagare. Tyvärr kom ju vi tillbaka till Sverige den 28 November så vi missade festligheterna som säkert hade varit riktigt kul att få vara med på!
På bilden nedan kan ni även så vårt mobila hem stå... eh... parkerat ;)
Härifrån gav vi oss sedan iväg för att bland annat besöka den stora kåkstaden i Johannesburg men bilder därifrån kommer vid ett senare tillfälle...
På återseende!
Apartheid museum
Vi anlände till Johannesburg på förmiddagen söndagen 21 november och började med att äta lunch på hotellet tillsammans med Mopholsi och SAMWU's (South African Municipal Workers Union' som är Kommunals systerorganisation i Sydafrika) internationella sekreterare Steve Faulkner som uppdaterade oss i hur situationen ser ut för de Sydafrikanska fackförbunden och hur vårat program var upplagt.
På eftermiddagen åkte vi för att besöka Apartheid museet och vi fick själva gå runt där och se oss omkring. Apartheid är benämningen på den politik man drivit fram tills i början av -90 talet i Sydafrika för att skilja den svarta- och den vita befolkningen åt och för att dom vita, trots sin minoritet skulle kunna behålla makten i landet och utnyttja den svarta befolkningen som arbetskraft.
För att kartlägga dom bakomliggande orsakerna till Apartheid måste man gå så långt tillbaka i tiden som till kolonialismen men för att börja något senare var det en unionsförfattning som trädde i kraft 1910 vilken fråntog de svarta alla deras politiska rättigheter sånär som på rösträtt i Kapprovinsen där dom endast fick rösta på vita kandidater.
Missnöjet över detta ledde till att man 1912 bildade ANC (afrikanska natonalkongressen) som kämpade för de svartas rättigheter men trots det vann nationalpartiet valet 1948 med sitt rasistiska partiprogram. Uppdelningen mellan svarta och vita har dock inte bara omfattat fördelningen av makt utan bakbundna av förbudet att rösta och därmed styra sitt eget land bevittnade den svarta befolkningen hur regeringen konstruerade en helt och hållet segregerad infrastruktur där man gick så långt som till att man till och med införde speciella skolor, sjukhus och idrottsanläggninga för respektive folkgrupp. Det var heller inte tillåtet för den svarta befolkningen att vistas på de vitas områden och man kunde inte ens sitta bredvid varandra på t.ex. parkbänkar. I offentliga byggnader fanns separata ingångar och detta har man använt sig av vid ingången till museet där man, utifrån vilken entrébiljett man slumpvis hade fått, skulle välja ingång.
Här ser ni min biljett och även om jag utifrån det lilla jag såg genom gallret till den andra entrén misstänker att det såg likadant ut innanför grindarna så är jag väldigt nöjd över att jag fick gå igenom den högra porten! Anna, som fick en biljett 'för vita' bytte sin med Mopholsi som fått en likadan som jag eftersom han istället ville gå in genom den 'vita' dörren och jag fick även ta ett foto på honom innan han gick igenom grinden =)
Idag håller (tack och lov!!!) dessa regler på att luckas upp men man har långt ifrån kommit hela vägen och inte helt ovanligt slår gungbrädan i vissa fall över och konsekvensen utav vissa av de åtgärder som varit tänka att 'betala igen' till den svarta befolkningen har istället lett till att man fått en ny svart överklass samtidigt som andra fortfarande inte har någonting alls och lever otroligt fattigt.
Inne på museet fanns bland annat en tavla föreställande Nelson Mandela från olika tidpunkter tillsammans med några av hans citat skrivna i olika färger där tanken var att man skulle välja ut sitt favoritcitat och sedan ta en av de pinnar med samma färg som fanns utplacerade runt om och sätta upp på väggen intill. 
Slutligen kan jag nog konstatera att jag hade önskat att vi fått en guidad tur eftersom jag alltid tycker att det är lättare att ta till mig saker om jag får höra dom viktiga delarna berättas för mig samtidigt som jag läser informationen och helt klart är att två timmar inte på långa vägar räcker för att ta till sig ens en bråkdel av allt som finns att se på museet!
Om RSR-projektet
Innan jag börjar med inläggen från själva resan tänkte jag ge er en bild av bakrunden till projektet som vi jobbat med och till min hjälp med fakta har jag haft Lars-Erik som var en av de två anställda inom Kommunal som vi hade med oss under resan.
Lars-Erik är ombudsman för Kommunal i Västerbotten och började sin fackliga bana inom Lantarbetarförbundet (som senare blev en del av Kommunal). Redan 1994 var han delaktig i ett projekt som Lantarbetarna drev i Namibia och med den bakgrunden blev han tillfrågad om han var intresserad av att vara med i projektet.
År 2002 kom Lars-Erik i kontakt med Mopholosi Morokong som tillsammans med en facklig kollega och representanter för regering och arbetsgivare i Sydafrika samt IUL (The International Union of Food, Agricultural, Hotel, Restaurant, Catering, Tobacco and Allied Workers' Association), som är en världsomfattande federation av fackföreningar vilken företräder arbetstagare inom jordbruk, plantager, mat och dryck för var inbjudna till Sverige av att Kommunal studera vårt Svenska system med regionala skyddsombud (RSO).
Mopholosi
Själva RSR-projektet startade egentligen redan 1998 i samband med ett förmöte i Sydafrika inför en ILO-konferens (och är därav ett trepartsprojekt bestående av; arbetstagare, arbetsgivare och regering) där den dåvarande arbetsmarknadsministern lyfte problemet med att staten själva inte hann att genomföra alla inspektioner och eftersom man kände till den Svenska modellen ville man göra ett försök att införa den även i Sydafrika. Själva modellen men skyddsombud ute på arbetsplatserna är för övrigt något som bara finns i Sverige, delar av Norge och England.
Projektet drivs formellt av IUL och all rapportering sker till Genève där ILO har ett av sina kontor men finansieras av LO/TCO som för tre år i taget, via biståndsnämnden, söker pengar från SIDA och de mål man satt upp för programmet är följande;
· Införa RSO verksamhet (I Sydafrika kallat RSR)
· Aktivt bekämpa HIV/AIDS (50 % av landets befolkning, flest kvinnor är smittade)
· Att Sydafrika ratificerar (skriver på) ILO’s konvention nr. 184 om hälsa och säkerhet inom lantbruk.
Arbetet har varit aningen trögstartat och inledningsvis kämpade man med diverse avhopp då först arbetsmarknadsdepartement (från regeringssidan) backade i frågan men som sedan efter påtryckningar åter valde att delta. Därefter var det arbetsgivarna som ändrade sig och resultatet av det blev att det idag inte finns några centrala arbetsgivarorganisationer delaktiga i projektet utan endast frivilliga lokala arbetsgivare.
Idag är det dock arbetsmarknadsdepartementet som är mest drivande i detta och dom har även gått in och betalat för arbetet som görs i den utsedda kommittén som jobbar med detta!
Lars-Eriks roll är att informera, diskutera och visa upp den Svenska modellen (vilken infördes 1974 i Sverige). Han säger att det varit svårt att förklara hur upplägget ser ut och att departementet länge trodde att man bara ville utbilda nya inspektörer från regeringens sida. Idag går dock allt lättare och mycket har hänt under det senaste året vilket gör att det känns hoppfullt inför framtiden och nästa stora steg är att lösa praktiska frågor som t.ex. den fortsatta finansieringen då projektet avslutas.
När det gäller de tre målen har man i dagsläget kommit ganska långt med RSO-verksamheten men konventionen är ännu inte påskriven och arbetet med HIV/AIDS frågan har inte varit riktigt så framgångsrik som man hoppats på.
Det var en gång...
Just nu är det många tankar som snurrar i mitt huvud, jag befinner i en situation där jag ska försöka kombinera minnen av helt fantastisk resa med att börja leva i vardagen igen efter att ha upplevt saker som förändrat mina tankar och känslor för alltid.
Av flera olika anledningar vill jag börja från början och även om ni följt mig genom förberedelserna så vill jag gå ännu längre tillbaka. Beskedet om att jag blivit uttagen att få följa med på den här resan…
Redan förra året blev jag tillfrågad om en studieresa var något som jag hade intresse av och självklart satte jag mig ner för att fundera på vad jag skulle skriva i min ansökan. Fyra olika resor skulle genomföras men för att man inte skulle välja ämne utifrån vilket land man ville besöka fanns ingen information om vart de specifika projekten genomförs så jag valde att inrikta min ansökan på jämställdhetsprojektet. När beskedet om att jag blivit uttagen kom visade sig dock att jag istället hamnat i gruppen som skulle studera arbetet med att utbilda skyddsombud inom det Sydafrikanska lantbruket. Besvikelsen går inte att förneka men så här i efterhand kan jag bara konstatera att jag fått lära mig något helt nytt som jag annars inte skulle komma i kontakt med... och intresset för jämställdhetsarbetet, det finns ju där ändå!
Tanken var ju, som de flesta av er vet att jag skulle ha åkt redan i april men pga. vulkanutbrottet på Island ställdes resan in och efter det har jag haft svårt att ladda om. Allt har känts overkligt och fokus har hamnat på andra saker så när det nya datumet blev fastställt kändes allt så väldigt långt bort. Mycket av förberedelserna hade fallit i glömska och entusiasmen var som bortblåst.
Med dom förutsättningarna har jag inte haft kraft att bemöta vissa av dom kritiska röster som gjort sig hörda under den här tiden som gått och jag vet inte hur många gånger jag har fått stå till svars för att jag får vara med om detta, därför vill jag gärna ta upp just det. Jag får nämligen i regel samma två frågor; ”Varför?” och ”Varför just jag?”
När det gäller frågan ’varför’ så gör det mig sorgsen att inse att egosamhället gått så långt att man inte längre har fantasi nog att själv förstå vikten av internationell solidaritet. Hur ska vi kunna överleva om vi alla bara tänker på vårt eget? Det gör mig ledsen att människor väljer att leva med skygglappar inför vad som händer våra medmänniskor i andra länder och det gör mig arg att dessa människor motarbetar dem som väljer att engagera sig i problemen! Vi har så otroligt mycket kunskap idag och för mig är det en självklarhet att alla bör få tillgång till den, jag kan aldrig tycka att det finns någon rättvisa så länge människor svälter och far illa.
På frågan ’varför just jag?’ ställer jag gärna motfrågan ’varför inte?’ Om vi nu kan enas om att vi alla faktiskt är beroende av varandra så faller det sig naturligt att någon/några kommer få dessa uppdrag och är det då bättre att man enbart ger den möjligheten till dem som befinner sig längst bort från ”gräsrötterna”? Dom som har kostym till jobbet och eget kontor som inretts med plastpalmer i stora krukor? Jag väljer att tänka att jag förtjänat detta förtroende, att det finns en grund till varför jag fått den här chansen och jag önskar inget mer än att andra ska se hur gärna jag vill dela med mig av allt detta!
Nu börjar det!
Som dom flesta av er vet, eller i alla fall gissat er till så är jag åter hemma i Sverige. Jag vaknade i min säng denna morgon och bara tittade mig omkring... så märkligt det kändes! Allt det bekanta kändes plötsligt främmande och tanken på att gå upp, göra iordning mitt sedvanliga morgon te, titta på nyhetsmorgon och bara vara hemma kändes så främmande.
How ever, igår hann jag med att föra över lite bilder till datorn men batteriet tog slut i kameran så alla kom inte med i första försöket (jag trodde jag tagit ca 600 bilder men vid överföringen visade det sig vara 1100 bara på den kameran).
Jag hoppas nu alltså att ni vill hänga kvar här med mig för det är nu det börjar för min del... att bearbeta allt jag upplevt under min vecka i Sydafrika och sammanställa alla våra aktiviteter. Så klart kommer det ske sporadiskt men vissa saker kommer gå fortare att lägga upp så min förhoppning är att det ska kunna ske i en ganska jämnt takt...
Fortsättning följer...
Minipaus
Vi har försökt få olika människor, med olika befattningars syn på projektet med att utbilda skyddsombud inom lantbruket och till min förvåning svarar många att det är väldigt bra... när jag ställde frågan om det inte fanns möjlighet att de anställda hade små kärror att transportera tex. banankartonger vid vissa stationer där man jobbade eller till vattenhinken á 20 liter som en kvinna gick och bar på allt eftersom hon torkade golven, till en av regeringens inspektörer tittade hon ganska frågande på mig och verkade tycka att det var helt onödigt... Å ena sidan beundrar jag dem för deras förmåga att vara så väldigt stolta över det dom har men i det här fallet känns det som att jag skulle velat få något slags svar om hur man tänker omkring arbetsmiljön.
Måste ju avsluta det här inlägget med en av dagens höjdpunkter, nämligen krokodilskådningen =) Vi två tillfällen har jag lyckats spana in dessa märkliga djur varav en gång alldeles för bara någon timme sedan nerför huset där vi bor! Gissa om ni kommer få stå ut bilder på detta sen ;)
Pustar ut
Inga kryp, ingen unken doft och ordentligt med taggtråd ner mot floden som ska hålla krokodilerna på avstånd =)
På väg igen...
Efter frukosten i morse gav vi oss iväg till några farmer/planteger för att se hur skyddsombudsprojektet fungerar i praktiken och för oss nordbor var det otroligt spännande både att få prata med dem som jobbar på plantagen men också att få se fälten med bananer, litchi, mango och avokado!
Visste ni föresten att det finns olika typer av t.ex. mango och avokado som tilltalar befolkningen i olika värdsdelar/länder? Våran mango som vi känner igen den i Sverige är inte alls samma sort som man efterfrågar i t.ex. Tyskland.
Under dagen har vi filmat, fotat och antecknat massor men det finns inte tid för mig att göra några detaljerade inlägg så allt sådant spar jag tills jag kommer hem och så lägger jag upp lite allteftersom...
Precis som rubriken syftar på är vi nu ute på vägarna igen och denna gången blir det vårt sista stopp innan vi far hemmåt igen!
Förhoppningsvis kommer det finnas tid för ytterligare uppdatering när vi inkvarterat oss, så jag hoppas ni tittar in snart igen!
Road trip
Innnan vi drog iväg gjorde vi ett kort besök på Svenska ambassaden vilket inte var helt och hållet som jag tänkt mig... dels var det lite mindre och dels var det inte som jag trodde, en rundvandring för att se lite hur dom jobbar utan vi pratade lite om situationen i Syd Afrika och lite kort om bakgrunden till att det ser ut som det gör idag.
Innan jag for var det många som varnade för att det är så farligt att vistas här och när vi berörde det ämnet så fick vi höra om hur stämningen varit under fotbolls VM och att det är ett klimat man vill uppnå i landet för att på vis kunna utöka turismen. Personligen hoppas jag att det är något man kommer lyckas med inom en snar framtid för detta är något som fler borde få chansen att uppleva!
Det har varit runt 28 grader varmt idag men det har kommit några regnskurar vilket nog bara är skönt då det rensar luften lite. Målet för dagen är Tzaneen i Lompardi och efter ungerfär 40 mil i minibussen ska det bli riktigt skönt att komma fram. Uppdaterar så snart jag kan igen, tills dess; Ta hand om er!
