Om RSR-projektet
Innan jag börjar med inläggen från själva resan tänkte jag ge er en bild av bakrunden till projektet som vi jobbat med och till min hjälp med fakta har jag haft Lars-Erik som var en av de två anställda inom Kommunal som vi hade med oss under resan.
Lars-Erik är ombudsman för Kommunal i Västerbotten och började sin fackliga bana inom Lantarbetarförbundet (som senare blev en del av Kommunal). Redan 1994 var han delaktig i ett projekt som Lantarbetarna drev i Namibia och med den bakgrunden blev han tillfrågad om han var intresserad av att vara med i projektet.
År 2002 kom Lars-Erik i kontakt med Mopholosi Morokong som tillsammans med en facklig kollega och representanter för regering och arbetsgivare i Sydafrika samt IUL (The International Union of Food, Agricultural, Hotel, Restaurant, Catering, Tobacco and Allied Workers' Association), som är en världsomfattande federation av fackföreningar vilken företräder arbetstagare inom jordbruk, plantager, mat och dryck för var inbjudna till Sverige av att Kommunal studera vårt Svenska system med regionala skyddsombud (RSO).
Mopholosi
Själva RSR-projektet startade egentligen redan 1998 i samband med ett förmöte i Sydafrika inför en ILO-konferens (och är därav ett trepartsprojekt bestående av; arbetstagare, arbetsgivare och regering) där den dåvarande arbetsmarknadsministern lyfte problemet med att staten själva inte hann att genomföra alla inspektioner och eftersom man kände till den Svenska modellen ville man göra ett försök att införa den även i Sydafrika. Själva modellen men skyddsombud ute på arbetsplatserna är för övrigt något som bara finns i Sverige, delar av Norge och England.
Projektet drivs formellt av IUL och all rapportering sker till Genève där ILO har ett av sina kontor men finansieras av LO/TCO som för tre år i taget, via biståndsnämnden, söker pengar från SIDA och de mål man satt upp för programmet är följande;
· Införa RSO verksamhet (I Sydafrika kallat RSR)
· Aktivt bekämpa HIV/AIDS (50 % av landets befolkning, flest kvinnor är smittade)
· Att Sydafrika ratificerar (skriver på) ILO’s konvention nr. 184 om hälsa och säkerhet inom lantbruk.
Arbetet har varit aningen trögstartat och inledningsvis kämpade man med diverse avhopp då först arbetsmarknadsdepartement (från regeringssidan) backade i frågan men som sedan efter påtryckningar åter valde att delta. Därefter var det arbetsgivarna som ändrade sig och resultatet av det blev att det idag inte finns några centrala arbetsgivarorganisationer delaktiga i projektet utan endast frivilliga lokala arbetsgivare.
Idag är det dock arbetsmarknadsdepartementet som är mest drivande i detta och dom har även gått in och betalat för arbetet som görs i den utsedda kommittén som jobbar med detta!
Lars-Eriks roll är att informera, diskutera och visa upp den Svenska modellen (vilken infördes 1974 i Sverige). Han säger att det varit svårt att förklara hur upplägget ser ut och att departementet länge trodde att man bara ville utbilda nya inspektörer från regeringens sida. Idag går dock allt lättare och mycket har hänt under det senaste året vilket gör att det känns hoppfullt inför framtiden och nästa stora steg är att lösa praktiska frågor som t.ex. den fortsatta finansieringen då projektet avslutas.
När det gäller de tre målen har man i dagsläget kommit ganska långt med RSO-verksamheten men konventionen är ännu inte påskriven och arbetet med HIV/AIDS frågan har inte varit riktigt så framgångsrik som man hoppats på.
