eliselina

Just nu är det många tankar som snurrar i mitt huvud, jag befinner i en situation där jag ska försöka kombinera minnen av helt fantastisk resa med att börja leva i vardagen igen efter att ha upplevt saker som förändrat mina tankar och känslor för alltid. 
Av flera olika anledningar vill jag börja från början och även om ni följt mig genom förberedelserna så vill jag gå ännu längre tillbaka. Beskedet om att jag blivit uttagen att få följa med på den här resan… 

Redan förra året blev jag tillfrågad om en studieresa var något som jag hade intresse av och självklart satte jag mig ner för att fundera på vad jag skulle skriva i min ansökan. Fyra olika resor skulle genomföras men för att man inte skulle välja ämne utifrån vilket land man ville besöka fanns ingen information om vart de specifika projekten genomförs så jag valde att inrikta min ansökan på jämställdhetsprojektet. När beskedet om att jag blivit uttagen kom visade sig dock att jag istället hamnat i gruppen som skulle studera arbetet med att utbilda skyddsombud inom det Sydafrikanska lantbruket. Besvikelsen går inte att förneka men så här i efterhand kan jag bara konstatera att jag fått lära mig något helt nytt som jag annars inte skulle komma i kontakt med... och intresset för jämställdhetsarbetet, det finns ju där ändå!

Tanken var ju, som de flesta av er vet att jag skulle ha åkt redan i april men pga. vulkanutbrottet på Island ställdes resan in och efter det har jag haft svårt att ladda om. Allt har känts overkligt och fokus har hamnat på andra saker så när det nya datumet blev fastställt kändes allt så väldigt långt bort. Mycket av förberedelserna hade fallit i glömska och entusiasmen var som bortblåst.

 Med dom förutsättningarna har jag inte haft kraft att bemöta vissa av dom kritiska röster som gjort sig hörda under den här tiden som gått och jag vet inte hur många gånger jag har fått stå till svars för att jag får vara med om detta, därför vill jag gärna ta upp just det. Jag får nämligen i regel samma två frågor; ”Varför?” och ”Varför just jag?”

När det gäller frågan ’varför’ så gör det mig sorgsen att inse att egosamhället gått så långt att man inte längre har fantasi nog att själv förstå vikten av internationell solidaritet. Hur ska vi kunna överleva om vi alla bara tänker på vårt eget? Det gör mig ledsen att människor väljer att leva med skygglappar inför vad som händer våra medmänniskor i andra länder och det gör mig arg att dessa människor motarbetar dem som väljer att engagera sig i problemen! Vi har så otroligt mycket kunskap idag och för mig är det en självklarhet att alla bör få tillgång till den, jag kan aldrig tycka att det finns någon rättvisa så länge människor svälter och far illa.

På frågan ’varför just jag?’ ställer jag gärna motfrågan ’varför inte?’ Om vi nu kan enas om att vi alla faktiskt är beroende av varandra så faller det sig naturligt att någon/några kommer få dessa uppdrag och är det då bättre att man enbart ger den möjligheten till dem som befinner sig längst bort från ”gräsrötterna”? Dom som har kostym till jobbet och eget kontor som inretts med plastpalmer i stora krukor? Jag väljer att tänka att jag förtjänat detta förtroende, att det finns en grund till varför jag fått den här chansen och jag önskar inget mer än att andra ska se hur gärna jag vill dela med mig av allt detta!