'Det ärliga handslaget'
...sen rullade det bara på!
Efter att jag hade gått min första medlemsutbildning blev jag erbjuden att gå en tvärfacklig utbildning som hette "Facket Grunder". Den riktade sig till ungdomar under 30 år och både jag och min arbetsvän anmälde oss till den!
Aldrig hade jag väl kunnat tro att en fackig utbildning skulle vara så rolig!
Både det att man lärde sig en massa nya saker men också att man träffade andra jämnåriga som man fick prata av sig med om allt mellan himmel och jobb...
Efter den utbildning följde en ständig kamp för att hitta nya utbildningar att få gå och alltid med samma positiva resultat!
Jag fick den stora äran att delta i en demokratiutbildning där vi gjorde en resa till Polen och besökte koncentrationslägren Auschwitz Birkenau och när vi arbetat klart med sammanställningen tyckte avdelningen att det var dags att starta en Ungdomsgrupp som man ville att jag skulle vara sammankallande i och där är vi nu!
Gruppen har förändrats lite under dom få åren som den funnits och vi har fått förstärkning i form av "chefen", först nu känns det som att vi börjar hitta en stabil grund att stå på och det känns både roligt och spännande att få vara en del av detta och se vart vårat arbete kan leda...
Aldrig hade jag väl kunnat tro att en fackig utbildning skulle vara så rolig!
Både det att man lärde sig en massa nya saker men också att man träffade andra jämnåriga som man fick prata av sig med om allt mellan himmel och jobb...
Efter den utbildning följde en ständig kamp för att hitta nya utbildningar att få gå och alltid med samma positiva resultat!
Jag fick den stora äran att delta i en demokratiutbildning där vi gjorde en resa till Polen och besökte koncentrationslägren Auschwitz Birkenau och när vi arbetat klart med sammanställningen tyckte avdelningen att det var dags att starta en Ungdomsgrupp som man ville att jag skulle vara sammankallande i och där är vi nu!
Gruppen har förändrats lite under dom få åren som den funnits och vi har fått förstärkning i form av "chefen", först nu känns det som att vi börjar hitta en stabil grund att stå på och det känns både roligt och spännande att få vara en del av detta och se vart vårat arbete kan leda...
Vad som puttade mig över kanten...
Som så många andra har jag alltid tyckt att någon måste ta ansvar för hur samhället fungerar (eller inte fungerar), att rätt beslut fattas i viktiga frågor (läs; alla frågor, eftersom varje liten fråga faktiskt är viktig för någon! annars skulle den aldrig ha väckts), att våra lagar och regler efterföljs och att alla människor blir behandlade med respekt och får den hjälp och stöd man behöver.
Allt det där har jag nog alltid tyckt även om jag inte alltid kunnat sätta ord på det, inte förens jag själv var den som kände mig orättvist behandlad och sviken av alla dom som borde tagit sitt ansvar för att hjälpa mig när jag behövde det som mest.
Som jag tidigare berättat har jag tre syskon och alla som har syskon vet att det är något alldeles speciellt, det är människor som av en slump finns i ens liv och dom är sånna som man stundtals skäms över, ibland upplever att man 'hatar' men som man i grund och botten egentligen är väldigt stolt över och som man alltid, alltid älskar!
För några år sen förlorade jag ett av mina syskon och hela min värld gungade till... man tappar fotfästet och faller... i det läget föll alla mina övriga familjemedlemmar och släktingar precis lika hårt som jag och tillsamman måste man kämpa för att ens orka resa sig igen och i det läget kan det vara extra viktigt att någon utomstående visar att den finns om man behöver någon.
Jag var en bit över 20 år och hade ett tillfälligt vikariat och trots att jag kände mig trygg med mina arbetskamrater så kommer jag aldrig glömma när jag tvingades ringa dit och säga att jag inte skulle komma och jobba mina nästföljande fyra arbetspass.
Personen som svarade på mitt samtal hade nog en dålig dag och irritationen var övertydlig när jag fick en suck och ett "jaha du" till svar, det var som ett slag i magen och jag kämpande för att rösten skulle hålla länge nog för att jag skulle hinna säga "min syster är död".
Om jag blev slagen i magen så blev nog mitt svar en örfil på personen i andra änden som chockat frågade vad som hade hänt, jag stammade fram något om att hon var sjuk och att jag inte ville prata om det när jag senare skulle komma tillbaka till jobbet.
När jag hade varit sjukskriven i fyra dagar hade jag inte råd att vara borta från jobbet längre utan gick på mitt helgpass med löftet från min bästa arbetsvän att jag skulle slippa frågor från mina arbetskamrater.
Jag jobbade, grät i personalrummet och förbannade allt och inget för att jag gick där och hjälpte folk som passerat 100 år strecket när min syster inte ens fått bli 30.
En tid senare kom det upp lappar med erbjudandet om att få gå en medlemsutbildning genom vårat fackförbund och vi var många som anmälde vårt intresse.
Där fick jag veta att det i våran organisation finns något som heter arbetsplatsombud som ute på arbetsplatserna ska bevaka vad som händer och hålla ett litet öga på att allt står rätt till.
I huset där jag jobbade fanns mellan 7 och 10 arbetsplatsombud, detta förutom arbetsledarna som ju har ett självklart ansvar för både verksamheten och personalen.
INGEN av dessa berättade för mig att man har möjlighet att söka hela tio dagar ledig med lön när man hamnar i en sån situation som jag gjorde.
Jag blev så fruktansvärt ledsen, arg och besviken över att ingen brytt sig om det och i den stunden bestämde jag mig för att ingen mer någonsin skulle behöva gå till en arbetsplats där jag jobbar och känna som jag gjorde om det fanns en möjlighet att undvika det och först då förstog jag att att någon aldrig kommer att ta det där ansvaret som jag efterlyser utan att jag själv helt enklt måste bli någon!
Allt det där har jag nog alltid tyckt även om jag inte alltid kunnat sätta ord på det, inte förens jag själv var den som kände mig orättvist behandlad och sviken av alla dom som borde tagit sitt ansvar för att hjälpa mig när jag behövde det som mest.
Som jag tidigare berättat har jag tre syskon och alla som har syskon vet att det är något alldeles speciellt, det är människor som av en slump finns i ens liv och dom är sånna som man stundtals skäms över, ibland upplever att man 'hatar' men som man i grund och botten egentligen är väldigt stolt över och som man alltid, alltid älskar!
För några år sen förlorade jag ett av mina syskon och hela min värld gungade till... man tappar fotfästet och faller... i det läget föll alla mina övriga familjemedlemmar och släktingar precis lika hårt som jag och tillsamman måste man kämpa för att ens orka resa sig igen och i det läget kan det vara extra viktigt att någon utomstående visar att den finns om man behöver någon.
Jag var en bit över 20 år och hade ett tillfälligt vikariat och trots att jag kände mig trygg med mina arbetskamrater så kommer jag aldrig glömma när jag tvingades ringa dit och säga att jag inte skulle komma och jobba mina nästföljande fyra arbetspass.
Personen som svarade på mitt samtal hade nog en dålig dag och irritationen var övertydlig när jag fick en suck och ett "jaha du" till svar, det var som ett slag i magen och jag kämpande för att rösten skulle hålla länge nog för att jag skulle hinna säga "min syster är död".
Om jag blev slagen i magen så blev nog mitt svar en örfil på personen i andra änden som chockat frågade vad som hade hänt, jag stammade fram något om att hon var sjuk och att jag inte ville prata om det när jag senare skulle komma tillbaka till jobbet.
När jag hade varit sjukskriven i fyra dagar hade jag inte råd att vara borta från jobbet längre utan gick på mitt helgpass med löftet från min bästa arbetsvän att jag skulle slippa frågor från mina arbetskamrater.
Jag jobbade, grät i personalrummet och förbannade allt och inget för att jag gick där och hjälpte folk som passerat 100 år strecket när min syster inte ens fått bli 30.
En tid senare kom det upp lappar med erbjudandet om att få gå en medlemsutbildning genom vårat fackförbund och vi var många som anmälde vårt intresse.
Där fick jag veta att det i våran organisation finns något som heter arbetsplatsombud som ute på arbetsplatserna ska bevaka vad som händer och hålla ett litet öga på att allt står rätt till.
I huset där jag jobbade fanns mellan 7 och 10 arbetsplatsombud, detta förutom arbetsledarna som ju har ett självklart ansvar för både verksamheten och personalen.
INGEN av dessa berättade för mig att man har möjlighet att söka hela tio dagar ledig med lön när man hamnar i en sån situation som jag gjorde.
Jag blev så fruktansvärt ledsen, arg och besviken över att ingen brytt sig om det och i den stunden bestämde jag mig för att ingen mer någonsin skulle behöva gå till en arbetsplats där jag jobbar och känna som jag gjorde om det fanns en möjlighet att undvika det och först då förstog jag att att någon aldrig kommer att ta det där ansvaret som jag efterlyser utan att jag själv helt enklt måste bli någon!
Värderingar
Jag är uppvuxen som nummer tre i en syskonskara på fyra och såklart var det alltid mest synd om mig när vi växte upp! Redan i tidig ålder lärde jag mig att världen är full av orättvisor så som att vissa får ett större antal julklappar än andra (att innehållet är likvärdigt har föga betydelse!) att man måste lägga sig tidigare på kvällen än sina äldre syskon bara för att man är liten (nån som hört talas om åldersdiskriminering??) samt tusen och åter tusen lika grymma företeelser.
När man sen växer upp så inser man att det faktiskt inte tar slut vid vem som får mest sötdricka i glaset när en 33cl flaska ska delas på fyra utan att den här typen av orättvisor infiltrerar hela vårt samhälle in i minsta bagatell... så som att en del människor får lägre lön bara för att dom är kvinnor, att man som hjärnkirurg tvingas städa offentliga toaletter bara för att kombinationen av bokstäverna i efternamnet inte har en helt självklar följd i svenskars försök till uttal och att man oavsett vilka förändringar som sker på en arbetsplats genom åren inte ska tro att man som ung kan få ta del av den utveckligen, utan minsann ska få en lika jävlig start på sitt yrkesliv som endel arbetskamrater kanske fick.
För att sammfatta det hela kan man i korta drag säga att jag avskyr orättvisor, stora som små (och speciellt dom som jag själv utsätts för eftersom det är då det blir som tydligast)!
När man sen växer upp så inser man att det faktiskt inte tar slut vid vem som får mest sötdricka i glaset när en 33cl flaska ska delas på fyra utan att den här typen av orättvisor infiltrerar hela vårt samhälle in i minsta bagatell... så som att en del människor får lägre lön bara för att dom är kvinnor, att man som hjärnkirurg tvingas städa offentliga toaletter bara för att kombinationen av bokstäverna i efternamnet inte har en helt självklar följd i svenskars försök till uttal och att man oavsett vilka förändringar som sker på en arbetsplats genom åren inte ska tro att man som ung kan få ta del av den utveckligen, utan minsann ska få en lika jävlig start på sitt yrkesliv som endel arbetskamrater kanske fick.
För att sammfatta det hela kan man i korta drag säga att jag avskyr orättvisor, stora som små (och speciellt dom som jag själv utsätts för eftersom det är då det blir som tydligast)!
