Freedom Square
Efter besöket i kåkstaden tog vi en tur till 'Freedom Square' som vid första anblicken bara ser ut att vara ett vanligt torg men som ur ett historiskt perspektiv är en mycket viktig plats. 
Det lite speciella med den här platser är nämligen att det var här som ANC:s Freedoms Charter skrevs, vilka innehåller dom grundläggande principerna för den Sydafrikanska kongressen. Dokumentet kännetecknas av frasen "Folket ska styra" och man kräver ett icke-rasistiskt Sydafrika där man arbetar för demokrati, att mänskliga rättigheter ska respekteras, nationalisering och arbetstagarens rättigheter.
På torget finns "freedom Charters" inristade i ett monument, placerade i en liten konformaf byggnad som från början fungerat som sädesmagasin och det var faktiskt först här som jag blev uppmärksammad på det som kallas för 'the tot system' vilket alltså innebär att arbetare fick betalt i alkohol med den baktanken att dom då skulle bygga upp ett beroende och att dom då i takt med att missbruket förvärrades också var villiga att arbeta hårdare för att få ut sin ranson.
Soweto - South Africa
Steve tog oss med till förorten Soweto (South Western Townships) utanför Johannesburg, där det bor ca. 858 000 människor i såväl 'gettot' som i medelklassområden och på vissa ställen även i riktiga lyxvillor. I kåkstaden Kliptown finns ca 3000 shacks där det i genomsnitt bor ca 6 personer i varje. Jämför man det med de ca. 5000 invånarna i samhället där jag bor känns det totalt ofattbart hur stort detta område är trots att det alltså bara är en stadsdel utanför Johannesburg!
Under Apartehidtiden var detta det område dit den svarta befolkningen var hänvisad och staden fick även smeknamnet 'Sovstaden' eftersom alla de svarta som arbetade inne i Johannesburg var tvungna att återvända hit för natten. Soweto är en viktig del för att förstå Sydafrikas historia och kampen för frihet och demokrati. Nelson Mandela skall ha sagt: "If you have not been to Soweto you have not been to South Africa".
Minns ni att skrev om Sydafrikanernas förmåga att vara stolta över det har... Ser ni vad jag ser på bilden ovan? =)
För den som inte upplevt det här livet är det omöjligt att sätta sig in i vardagens alla svårigheter och för oss känns det minst sagt främmande att dessa bajamajor, som är en av de senaste förbättringarna, bidragit till att modernisera området. Att dom är ett välkommet inslag är dock inte svårt att föreställa sig när man tänker på hur det måste varit innan och om man aldrig annars tar sig tid att ägna vårt enkla liv här hemma en tanke mitt i våra stressiga liv, så ger detta verkligen anledning att reflektera över och uppskatta alla bekvämligheter vi har men som man allt för ofta tar för givna...
Många av mina bilder är tagna i farten genom minibussens fönster och det var med blandade känslor man lyfte kameran för att fota.
Å ena sidan är det en för mig så främmande värld att bilderna är ett måste för min bearbetning av allt jag fått se och uppleva men å andra sidan är det deras liv! För er som känner mig är det väl knappast en svårlöst gåta om jag ställer frågan hur ni tror att jag skulle reagera om jag satt hemma i trädgården och det plötsligt stannade en folksamling utanför och började fotografera mig...
Besöket i Kliptown blev mycket kort, vi stannade till och klev ur bussen men nästan direkt kom regnet och vi åkte vidare. Dessa barn var dock väldigt nyfikna på oss och ställde gärna upp på bild, om än på behörigt avstånd :) Här står dom utanför 'The Hearbaldoctor' Dr. Issac's lokaler dit man är hänsvisad att söka hjälp när man inte kan utnyttja den vanliga sjukvården.
Jag vet inte om det ligger något i mina funderingar eller om det bara är ett sätt att skydda mig själv från vetskap som gör allt för ont, men det kändes som att barnen hade ett bättre liv här i kåkstaden än de vuxna.. dom sprang omkring och skrattade mot oss, busade med varandra och uppträdde som barn gör mest när det kommer en samling främlingar. I motsats till vad man kunde se i ögonen hos de vuxna där det fanns något helt annat.
Vad dom kände inför oss kan jag inte svara på men känslan är ändå att dom lever ett väldigt tungt liv och att dom är så uppenbart medvetna om klasskillnaderna på ett sätt som små barn inte är... Vad tror ni?
Innan vi flydde in i bussen för att slippa regnet kom en kille, som sett att vi fotade, fram och förklarade att han ville vara med på bild tillsammans med oss och vi ställde självklart upp vilket gav upphov till många gliringar från killens kompisar som stod vid sidan om och retades med honom för att han såg så glad ut där han stod där med tre tjejer =)
Intimkirurgi
Min tanke har varit att jag ska skriva klart mina inlägg från Sydafrika innan jag börjar skriva om annat men nu kan jag helt enkelt inte låta bli! Häromdagen visades på TV ett program om intimkirurgi och man pratade om problemet med att kvinnor idag känner sig så osäkra på sig själva och ibland även påverkade av omgivningen att dom tvingas lägga sig under kniven och 'snygga till' riksosten.
Jag är medveten om att det finns de som verkligen behöver detta och plastikkirurgi i sig är något helt fantastiskt där vi får möjlighet att rekonstruera allt från öron som skadats till bröst som tvingats amputeras. MEN! Jag kan aldrig tycka att det känns rätt när människor väljer operation för att det är enda chansen att känna sig accepterad 'som man är'.
Dagen efter programmet visats sitter gubbarna på det gubbigaste av gubbjobb samlade i fikarummet och självklart är programmet dagens stora samtalsämne. Dom uttråkade och troligen sexuellt frustrerade hanarna skrockar och ger målande beskrivningar av vad man sett, kompat av inlägg om hurvida 'kärringen där hemma' eller någon annan man träffat borde ta och göra ett ingrepp 'eller två'. Samtidigt som den enda kvinnan på arbetsplatsen sitter tyst en liten bit ifrån.
Det är 2011 och syftet med programmet var att lyfta problemet med vår sneda kvinnosyn och ändå är detta den naturliga reaktionen. Kvinnorna i dokumentären var i ålder att vara gubbarnas döttrar men inte ens det fungerar som bromskloss när deras fantasi och jargong sätter fart. Förutom den unga kvinnan och dessa gubbar fanns där en MAN i församlingen, en man som slår näven i bordet och ber sina kollegor hålla käft innan han reser sig och går.
Har vi inte kommit längre? Borde det inte vara tvärt om? Visst kan det hända att det finns en och annan omogen idiot som drar igång liknande diskussion men borde inte majoriteten vara vuxna nog att sätta punkt och tala om när gränsen är nådd?
Kanske kan det också vara på sin plats för gubbsen att fundera över vad som gör att 'kärringen' väljer en skål popcorn och Persbrandt på tv framför sänkammarn tio gånger av tio... Kan hända orsaken går att operera?
Skärpning!
Snabbvisit hos SAMWU
Till att börja med vill jag be om ursäkt för att mina inlägg om Sydafrika resan dröjer så men jag hoppas att ni inte tröttnar på att vänta!
Efter besöket på Apartheid museum under söndagen åt vi i gruppen middag på 'på tu man hand' i hotellets restaurang innan vi återvände till våra rum och stupade i säng för några timmars sömn innan det på måndag morgon var dags att kliva upp och ge oss iväg till SAMWU (Kommunals systerorganisation) för att hämta upp Steve Faulkner som skulle guida oss under dagen.
Här står mina resekamrater i entrén till SAMWU's kontor och väntar på att få ta den smått opålitliga hissen upp.
För mig är Sydafrika kontrasternas land och här på SAMWU's kontor slog det mig första gången hur stolta dom är för det dom har! Lokalerna hade köpts in i urdåligt skick och man hade sen renoverat dem efter förmåga men när vihHär hemma ursäktar vi oss för minsta lilla som inte är tipptopp väljer Sydafrikanerna att gjöra tvärt om och dela med sig av det bra som finns!
I korridoren på SAMWU's våningsplan kunde man se ett par olika montrar där man visade upp diverse gåvor som förbundet fått och självklart fanns en och annan present från Kommunal med i samlingen, bland annat i form av våran 'kamp med hjärtat'-pin och våran logga!
På väggen utanför SAMWU's kontor hittade vi denna affisch som bjuder in till en gratisfestival anordnad av COSATU, som i likhet med vårt svenska LO är en samlingsorgaisation för flera olika fackförbund och som organiserar ca 2 miljoner arbetstagare. Tyvärr kom ju vi tillbaka till Sverige den 28 November så vi missade festligheterna som säkert hade varit riktigt kul att få vara med på!
På bilden nedan kan ni även så vårt mobila hem stå... eh... parkerat ;)
Härifrån gav vi oss sedan iväg för att bland annat besöka den stora kåkstaden i Johannesburg men bilder därifrån kommer vid ett senare tillfälle...
På återseende!
