eliselina

Den här veckan blev det offenligt att min mesta medarbetare har sagt upp sig. Jag har vetat om det en tid och har stöttat henne i beslutet, men under den här tiden har mitt hjärta gått sönder av sorgsam egoism över att jag förlorar henne.

 

Tack och lov kommer det en brytpunkt efter sommaren då mitt vikariat går ut och detta blir bara ytterligare en anledning för mig att känna en lättnad i det, för jag tror inte att jag skulle kunna leva mig igenom det här utan henne.

 

Jag vet att det finns många som är missnöjda med mitt jobb som chef och det är väl på sätt och vis lite som en del av det hela. Men jag vet också orsakerna till mina beslut och till mina ställningstaganden men dessa kommer jag aldrig kunna redogöra för på till exempel fejjan där all dynga sprids. Utan jag måste försöka hitta styrkan i mig själv att ändå gå med rak rygg och detta har hon stöttat mig villkorslöst igenom.

 

Jag har så smått börjat planera för min höst och dessvärre fanns hon delvis med i dom planerna, men nu måste jag tänka om och kanske även börja jobba på mina sociala förmågor för att behålla kontakten med henne! för när allt kommer omkring är det ju henne jag vill att mina eventuella framtida arbetsgivare ska ringa och fråga om referenser hos =)