Ledzee Estate; Plantaget
Sånna här "små" filurer dök upp lite här och var och när Martin såg oss hoppa omkring som i labyrinter för att inte trampa på dom stannade han till och...
TOG UPP EN!!! Uäää =) Han berättade att larverna skyddade sig genom att rulla ihop sig bara av att dom kände vibrationer i marken och att man skulle passa sig för att klämma till dom för hårt eftersom det inte luktade speciellt angenämt.. "Aha!" sa jag och frågade, "är det en sån sak man bara gör en gång?" varpå Martin flinade lite och sa; "Det är en sådan sak som mamma och pappa säger att man inte ska göra, sen gör man det ändå och upptäcker att dom hade rätt!"
Förutom dessa egentligen ganska harmlösa larverna fanns en hel del andra djur på farmen, tack och lov såg vi dessa bara på en skylt och när jag vid ett tillfälle glömde stänga bildörren då vi klev ur bilen informerade han om att det var väldigt viktigt att vara nog med det eftersom ormarna annars gärna tog sig in i dem och att dom då lätt kunde gå till attack när dom blev skrämda.
Märkligt nog var deras skyddsombud den siste att lämna bilen vid nästa stopp och till min förvåning lämnade hon dörren öppen... Vi svenskar är alltså inte unika i att veta om hur vi kan undvika skador/olyckor på jobbet men ändå struntar i att använda oss av kunskapen!
Många buskar är det som ska vårdas och sedan skördas... vissa plantor kräver t.ex. att man manuellt plockar bort vissna delar eller dyl. för att dom ska bära så mycket frukt som möjligt!
Tyvärr åkte vi inte till något område där det fanns mogen frukt så någon provsmakning direkt från träd/buskar blev det inte och vi fick även veta att det av de flesta frukter finns olika sorter som tilltalar befolkningen i olika världsdelar och just dom sortes mango avocado som odlades här var ingen sort som gick att sälja till oss i europa.
Ledzee Estate
Där träffade vi Manegern Martin Schultz som kom att bli en av mina favoriter bland farmägarna! Inlednigsvis samlades vi i en kontorsbyggnad och fick lite information om plantaget och bland annat fick vi veta att hälsa och säkerhet på plantaget ända fram till 1995 varit en ickefråga. Sedan dess har man börjat jobba med olika delar av produktionen för att förbättra villkoren för arbetarna och bland annat har man genomfört kampanjer för att ta fram "non toxic" kemikalier och att komma tillrätta med förekomsten av farliga djur så som ormar, krokodiler och flodhästar på plantaget.
Man har också gjort stora insatser för att förbättra vattenkvalitéten på plantaget men man brottas fortfarande med problemet att vara beroende av hur omkringliggande farmer sköter hygienen då t.ex. kolera lätt kan spridas och grundvattnet förgiftas. Ett alternativ är att bygga dammsystem för regnvatten men det i sin tur leder till att vattnet inte räcker till alla plantager.
Klimatet i sig är ett stort hot mot plantagens skörd och man är över tid tvungen att anpassa odlingarna efter vilka plantor som klarar av det rådade klimatet och när det gäller regnmängden har det skett en fördubbling vilket medför att t.ex. pecan som man tidigare odlat inte klarar förändringarna och därför inte längre är lönsamma att odla.
Om jag förstod det hela rätt så ligger priset som odlaren får för bananer på 0.2euro/kg detta gör såklart att dom små farmarna inte överlever utan försvinner till förmån för stora jätteplantager.
Martin berättade att som odlare ställer man sig ofta frågan hur människor/konsumenter kan prioritera lyxvaror framför att betala ett skäligt pris för mat och då också få produkter av högre kvalitet.
En reflektion jag själv ofta brukar göra och jag förvånas av hur många det är i Sverige idag som anser att ekologisk mat är en lyxvara som man inte har möjlighet att unna sig. Däremot sitter det i de flesta hem både en och två TV apparater av senare datum eftersom man idag anser att det "hör till" en skälig levnadsnivå. Man äter alltså hellre konsgjord, besprutad mat som framställs av människor som inte ens får en lön som täcker deras överlevnadsbehov men tycker att prylar är något som var och en måste ha, är det inte knasigt?
På bilden ovan ger sig två arbetare iväg med ett litet "tåg" av vagnar och under tiden som vi stod kvar på samma plats och intervjuade plantagets RSR vid namn Ramab hann dom komma tillbaka med vagnarna överfulla av mangofrukter!
Efter att vi pratat klart med Martin skulle vi få ge oss ut på plantaget men blev tvugna att dela upp gruppen i två delar, vi flickor hamnade i gruppen som sist fick åka ut men sanningen att säga tyckte nog både Martin och Ramab att dom sparat det bästa till sist ;)
Dom tog oss nämligen, trots att vi var sena, med på ett krokodilsafari eftersom vi klagade över att vi sett alldeles för få vilda djur. Tyvärr utan resultat men istället fick vi lära oss en massa annat som jag återkommer om en annan dag...
Martin Dale seedlings
På våran fjärde dag i Sydafrika var det dags att få komma ut på det första studiebesöket på ett av plantagen vi skulle besöka! Äntligen var det dags att komma ut och se projektet på riktigt.
Först ut var blomster plantaget "Martin Dale Seedlings" och vi träffa Lee Dale (son till ägaren) och deras RSR Stayness Mahowa.
Lee är delaktig i projektet coh tycker att att det är ett viktigt arbete men han är inte med i den sk. "technical committee" som är det drivande organet i projektet.
Farmen kändes inte speciellt stor men av allt att döma producerar man väldigt mycket blommor och för mig som trivs ute i en grönskande trädgård var det kul att se alla våra kända trädgårdsblommor drivas upp från frö till planta, dessa säljs dock inte till sverige så några blommor från Martin Dale har nog aldrig funnits i min trädgård...
RSR - Stayness Mahowa
Just den dagen vi var där hängde regnet i luften och arbetarna gick klädda i gummistövlar och regnrockar. Överallt på marken låg skal från nötter och efter att jag grubblat en stund på om personalen verkligen hade tid att småäta så mycket nötter (vilket man heller inte såg att någon gjorde) var jag tvungen att fråga hur det kom sig att det såg ut på det sättet.
Jag ställde frågan till en av kvinnorna från regeringens arbetsdepartement men då hon inte kunde svara pratade hon med någon ur personalen som berättade att det var för att minska halkrisken när dom leriga gångarna blev blöta. En arbetsmiljöåtgärd helt enkelt =)
Tyvärr fick vi inte tillfälle att prata med några av dem som fanns på plantaget och jobbade, detta som en tyst överenskommelse om att vi inte skulle prata med någon utan att först kolla av med farm-ägaren. Oklart är väl i och för sig också vad vi hade fått för svar från dessa kvinnor på frågor om vad dom tyckte om sina arbeten för min uppfattning är att man överlag helst pratade om det som var bra och sådant som vi påpekade som tänkbara brister röck man lite på axlarna åt och hade lite inställningen "det är vad det är" och ibland fick vi även antydningar om att vi faktiskt överdrev en aning.
Dessa kvinner är i full fart med att så frön och kvinnan på översta bilden öser över jord/bark i frigolitformarna och ser till att alla små hålrum fylls för att kvinnan på bilden ovan sedan för hand ska kunna peta ner frön i varje litet fack.
Lägg öven märke till hennes sitt-ställning, hur länge skulle du palla med att sitta sådär?
Självklart kom ämnet besprutning upp och den informationen vi fick till oss var att man bytt ut alla dom värst giftiga bekämpningsmedel och det man nu använder är endast hälsofarliga i den bemärkelsen att man trots munskydd och dyl. drar i sig damm och ämnen som kroppen och framförallt lungorna inte mår helt bra av.
Här ser ni alla dessa små fack som man för hand ska placera ett pyttelitet frö i. På bilden ser ni teatree vilket Lee inte trodde att vi kände till i Sverige men tji fick han för nog har man hört talas om teatree oil och dess mirkalefftekter allt!
Lobelia!
Dessa små träd på bilden ovan kom att bli föremål för en lång diskussion om hur olika plantor skiljer sig i våra länder. Lee berättade att detta var "pine tree" och vi stod alla som frågetecken och letade i minnet över vad det kunde tänkas vara för nått vi tittade på. Min hjärna hakade upp sig på ananas och längre än så kom jag inte men till slut kom vi ändå överens om att det var en variant av tall och vi förklarade att vi även hade granar vilket vi bäst beskrev som chritsmas tree och efter lite fundering förklarade Lee att dom kallade gran för "cone tree". Det där med språk är inte alltid så lätt!
Här ser ni gruppen mitt uppe i gran-diskussionen och kvinnorna i grönt är regeringens labour inspectors som fanns med oss hela tiden så vi inte skulle hitta på några dumheter =)
Kluven
Det jag funderar på nu är dock två olika saker... för det första, Det ev bytet av kommunens namn!
Vad ska man tycka? Min känsla är att de flesta som bor här fortfarande håller kvar vid åsikten att vi ska ha kvar 'Ljusnarsberg' vilket var det resultat som framkom vid en folkomröstning för några år sedan. Å andra sidan anser jag att dom som vill byta namnet har aningen skrapare argument, "ett vackert namn" räcker ju trots allt inte hela vägen i en argumentation... Jag vet inte om det är speciellt många läsare på den här bloggen som bor i kommunen men ni som gör det, och speciellt ni som gav mig eran röst vid valet! Prata med mig om detta!
Till er som inte bor i kommunen; har ni någon uppfattning om vad Ljusnarsberg är? Vart det ligger och vilka orter som finns i kommunen? Tycker ni som utomstående att ett byte till "Kopparberg" skulle underlätta eller förvirra???
Så till mitt andra huvudbry, Bowlinghallen! Oppositionen vill fatta ett beslut rakt upp och ned som kostar kommunen 2.2 miljoner (en kostnad som sucessivt betalas tillbaka av den som hyr bowlingbanorna). Jag är fundersam... hur många kommer verkligen gå ut och bowla? Hur många kommer att besöka restaurangen?
Nyhetens behag, javisst! Man kommer provbowla och äta, skolan kommer besöka hallen och under sommaren kommer en ev. ny uteserveringen vara välbesökt. Förra helgen var jag ut och käkade med ett stort sällskap och förutom våran bokning tror jag att där var 3 personer som beställde in mat och en som bara tog en öl. Är det ett underlag att grunda dom investeringar som en ombyggnad innebär på?
Återigen! Vad säger ni andra?
