Vad som puttade mig över kanten...
Som så många andra har jag alltid tyckt att någon måste ta ansvar för hur samhället fungerar (eller inte fungerar), att rätt beslut fattas i viktiga frågor (läs; alla frågor, eftersom varje liten fråga faktiskt är viktig för någon! annars skulle den aldrig ha väckts), att våra lagar och regler efterföljs och att alla människor blir behandlade med respekt och får den hjälp och stöd man behöver.
Allt det där har jag nog alltid tyckt även om jag inte alltid kunnat sätta ord på det, inte förens jag själv var den som kände mig orättvist behandlad och sviken av alla dom som borde tagit sitt ansvar för att hjälpa mig när jag behövde det som mest.
Som jag tidigare berättat har jag tre syskon och alla som har syskon vet att det är något alldeles speciellt, det är människor som av en slump finns i ens liv och dom är sånna som man stundtals skäms över, ibland upplever att man 'hatar' men som man i grund och botten egentligen är väldigt stolt över och som man alltid, alltid älskar!
För några år sen förlorade jag ett av mina syskon och hela min värld gungade till... man tappar fotfästet och faller... i det läget föll alla mina övriga familjemedlemmar och släktingar precis lika hårt som jag och tillsamman måste man kämpa för att ens orka resa sig igen och i det läget kan det vara extra viktigt att någon utomstående visar att den finns om man behöver någon.
Jag var en bit över 20 år och hade ett tillfälligt vikariat och trots att jag kände mig trygg med mina arbetskamrater så kommer jag aldrig glömma när jag tvingades ringa dit och säga att jag inte skulle komma och jobba mina nästföljande fyra arbetspass.
Personen som svarade på mitt samtal hade nog en dålig dag och irritationen var övertydlig när jag fick en suck och ett "jaha du" till svar, det var som ett slag i magen och jag kämpande för att rösten skulle hålla länge nog för att jag skulle hinna säga "min syster är död".
Om jag blev slagen i magen så blev nog mitt svar en örfil på personen i andra änden som chockat frågade vad som hade hänt, jag stammade fram något om att hon var sjuk och att jag inte ville prata om det när jag senare skulle komma tillbaka till jobbet.
När jag hade varit sjukskriven i fyra dagar hade jag inte råd att vara borta från jobbet längre utan gick på mitt helgpass med löftet från min bästa arbetsvän att jag skulle slippa frågor från mina arbetskamrater.
Jag jobbade, grät i personalrummet och förbannade allt och inget för att jag gick där och hjälpte folk som passerat 100 år strecket när min syster inte ens fått bli 30.
En tid senare kom det upp lappar med erbjudandet om att få gå en medlemsutbildning genom vårat fackförbund och vi var många som anmälde vårt intresse.
Där fick jag veta att det i våran organisation finns något som heter arbetsplatsombud som ute på arbetsplatserna ska bevaka vad som händer och hålla ett litet öga på att allt står rätt till.
I huset där jag jobbade fanns mellan 7 och 10 arbetsplatsombud, detta förutom arbetsledarna som ju har ett självklart ansvar för både verksamheten och personalen.
INGEN av dessa berättade för mig att man har möjlighet att söka hela tio dagar ledig med lön när man hamnar i en sån situation som jag gjorde.
Jag blev så fruktansvärt ledsen, arg och besviken över att ingen brytt sig om det och i den stunden bestämde jag mig för att ingen mer någonsin skulle behöva gå till en arbetsplats där jag jobbar och känna som jag gjorde om det fanns en möjlighet att undvika det och först då förstog jag att att någon aldrig kommer att ta det där ansvaret som jag efterlyser utan att jag själv helt enklt måste bli någon!
Allt det där har jag nog alltid tyckt även om jag inte alltid kunnat sätta ord på det, inte förens jag själv var den som kände mig orättvist behandlad och sviken av alla dom som borde tagit sitt ansvar för att hjälpa mig när jag behövde det som mest.
Som jag tidigare berättat har jag tre syskon och alla som har syskon vet att det är något alldeles speciellt, det är människor som av en slump finns i ens liv och dom är sånna som man stundtals skäms över, ibland upplever att man 'hatar' men som man i grund och botten egentligen är väldigt stolt över och som man alltid, alltid älskar!
För några år sen förlorade jag ett av mina syskon och hela min värld gungade till... man tappar fotfästet och faller... i det läget föll alla mina övriga familjemedlemmar och släktingar precis lika hårt som jag och tillsamman måste man kämpa för att ens orka resa sig igen och i det läget kan det vara extra viktigt att någon utomstående visar att den finns om man behöver någon.
Jag var en bit över 20 år och hade ett tillfälligt vikariat och trots att jag kände mig trygg med mina arbetskamrater så kommer jag aldrig glömma när jag tvingades ringa dit och säga att jag inte skulle komma och jobba mina nästföljande fyra arbetspass.
Personen som svarade på mitt samtal hade nog en dålig dag och irritationen var övertydlig när jag fick en suck och ett "jaha du" till svar, det var som ett slag i magen och jag kämpande för att rösten skulle hålla länge nog för att jag skulle hinna säga "min syster är död".
Om jag blev slagen i magen så blev nog mitt svar en örfil på personen i andra änden som chockat frågade vad som hade hänt, jag stammade fram något om att hon var sjuk och att jag inte ville prata om det när jag senare skulle komma tillbaka till jobbet.
När jag hade varit sjukskriven i fyra dagar hade jag inte råd att vara borta från jobbet längre utan gick på mitt helgpass med löftet från min bästa arbetsvän att jag skulle slippa frågor från mina arbetskamrater.
Jag jobbade, grät i personalrummet och förbannade allt och inget för att jag gick där och hjälpte folk som passerat 100 år strecket när min syster inte ens fått bli 30.
En tid senare kom det upp lappar med erbjudandet om att få gå en medlemsutbildning genom vårat fackförbund och vi var många som anmälde vårt intresse.
Där fick jag veta att det i våran organisation finns något som heter arbetsplatsombud som ute på arbetsplatserna ska bevaka vad som händer och hålla ett litet öga på att allt står rätt till.
I huset där jag jobbade fanns mellan 7 och 10 arbetsplatsombud, detta förutom arbetsledarna som ju har ett självklart ansvar för både verksamheten och personalen.
INGEN av dessa berättade för mig att man har möjlighet att söka hela tio dagar ledig med lön när man hamnar i en sån situation som jag gjorde.
Jag blev så fruktansvärt ledsen, arg och besviken över att ingen brytt sig om det och i den stunden bestämde jag mig för att ingen mer någonsin skulle behöva gå till en arbetsplats där jag jobbar och känna som jag gjorde om det fanns en möjlighet att undvika det och först då förstog jag att att någon aldrig kommer att ta det där ansvaret som jag efterlyser utan att jag själv helt enklt måste bli någon!
Kommentarer
Postat av: Anna
Tårarna rinner på mig nu... Du skriver så otroligt bra Elin!
KRAM
Trackback
