eliselina

Just nu är det många tankar som snurrar i mitt huvud, jag befinner i en situation där jag ska försöka kombinera minnen av helt fantastisk resa med att börja leva i vardagen igen efter att ha upplevt saker som förändrat mina tankar och känslor för alltid. 
Av flera olika anledningar vill jag börja från början och även om ni följt mig genom förberedelserna så vill jag gå ännu längre tillbaka. Beskedet om att jag blivit uttagen att få följa med på den här resan… 

Redan förra året blev jag tillfrågad om en studieresa var något som jag hade intresse av och självklart satte jag mig ner för att fundera på vad jag skulle skriva i min ansökan. Fyra olika resor skulle genomföras men för att man inte skulle välja ämne utifrån vilket land man ville besöka fanns ingen information om vart de specifika projekten genomförs så jag valde att inrikta min ansökan på jämställdhetsprojektet. När beskedet om att jag blivit uttagen kom visade sig dock att jag istället hamnat i gruppen som skulle studera arbetet med att utbilda skyddsombud inom det Sydafrikanska lantbruket. Besvikelsen går inte att förneka men så här i efterhand kan jag bara konstatera att jag fått lära mig något helt nytt som jag annars inte skulle komma i kontakt med... och intresset för jämställdhetsarbetet, det finns ju där ändå!

Tanken var ju, som de flesta av er vet att jag skulle ha åkt redan i april men pga. vulkanutbrottet på Island ställdes resan in och efter det har jag haft svårt att ladda om. Allt har känts overkligt och fokus har hamnat på andra saker så när det nya datumet blev fastställt kändes allt så väldigt långt bort. Mycket av förberedelserna hade fallit i glömska och entusiasmen var som bortblåst.

 Med dom förutsättningarna har jag inte haft kraft att bemöta vissa av dom kritiska röster som gjort sig hörda under den här tiden som gått och jag vet inte hur många gånger jag har fått stå till svars för att jag får vara med om detta, därför vill jag gärna ta upp just det. Jag får nämligen i regel samma två frågor; ”Varför?” och ”Varför just jag?”

När det gäller frågan ’varför’ så gör det mig sorgsen att inse att egosamhället gått så långt att man inte längre har fantasi nog att själv förstå vikten av internationell solidaritet. Hur ska vi kunna överleva om vi alla bara tänker på vårt eget? Det gör mig ledsen att människor väljer att leva med skygglappar inför vad som händer våra medmänniskor i andra länder och det gör mig arg att dessa människor motarbetar dem som väljer att engagera sig i problemen! Vi har så otroligt mycket kunskap idag och för mig är det en självklarhet att alla bör få tillgång till den, jag kan aldrig tycka att det finns någon rättvisa så länge människor svälter och far illa.

På frågan ’varför just jag?’ ställer jag gärna motfrågan ’varför inte?’ Om vi nu kan enas om att vi alla faktiskt är beroende av varandra så faller det sig naturligt att någon/några kommer få dessa uppdrag och är det då bättre att man enbart ger den möjligheten till dem som befinner sig längst bort från ”gräsrötterna”? Dom som har kostym till jobbet och eget kontor som inretts med plastpalmer i stora krukor? Jag väljer att tänka att jag förtjänat detta förtroende, att det finns en grund till varför jag fått den här chansen och jag önskar inget mer än att andra ska se hur gärna jag vill dela med mig av allt detta!

Hej på er!
Här kommer ännu ett snabbt inlägg då våran tid med uppkopplimg är begränsad och av samma anledning väljer jag att avstå från bilder även denna gång. Jag hoppas, hoppas runt i ring att det blir annorlunda framöver men risken är stor att bilderna får vänta tills jag kommer hem... hoppas att ni ursäktar isf!

Idag har vi ägnat dagen åt att nätverka då vi fått träffat en grupp unga fackligt aktiva Sydafrikaner! Det skulle vara lögn att säga att jag inte varit nervös inför detta möte men det gick hur bra som helst, vi samtalade i smågrupper och diskuterade skillnader och likheter mellan våra länder och faktum är att det faktiskt finns en hel del likheter även om situationerna i våra resp. länder ser helt olika ut!

Bland annat pratade vi om problemet med osäkra anställningar och precis som hemma upplever man att det är till nackdel för unga på arbetsmarknaden att det är svårt att få en fast anställning.
Vi har även hunnit med ett kort besök på ett museum men just det besöket förtjänar sin egen historia... på grund av olika omstänigheter har det blivit endel ändringar men kvällen har ägnats åt socialisering med ett par fackliga kamrater och vi har haft riktigt trevligt!

Sådana här gånger känner man verkligen hur viktigt det är att man får prata under lite lättsammare förhållanden, vi har pratat om allt från upplevelsen att besöka Sverige och delta på en kongress till vad en Fairtrade certifering kan göra för de anställda på ett plantage.

Jag ber verkligen om ursäkt över dessa långa inlägg med bara en  massa text men jag hoppas att ni tänker som jag, bättre det än ingenting alls.
Kvällens tanke som jag tar med mig när det är dags att sova är att jag from nu inte längre kommer tycka att talesättet 'att förena nytta med nöje' är något av det bästa man kan göra, just nu förenar jag nöje med nöje! 

Fröken Förberedd är ett minne blott!

Igår ringde min kontakt på förbund aka. reseledaren och försökte lugna mig lite inför den kommande avresedagen (gick inte så bra för honom kan jag säga).
Tyvärr visade det sig att det ju var endel saker som jag missat lite, så idag står akutbesök på både banken och apoteket på schemat samtidigt som jag ringt till avdelningen och varit jobbig med frågor mitt mobilsvar som tydligen bör stängas av. Hur ska man kunna veta allt?

Så är det ju packningen då.
Där kan man ju tycka att jag av erfarenhet borde veta vad jag ska packa, men så är icke fallet Ni kan ju tänka er vad 6 månaders grubbel kan göra för planeringen när det kommer till kläder!!!
Igår kväll hade jag gjort några prima höga på matsalsbordet och konstaterade att det var väldigt lite kläder som hamnade i 'ta med-högen' så nu på morgonen har jag jobbat vidare på området och nu ser det helt plötsligt väldigt mycket ut.

Hujedamig säger jag bara...

Igår kväll somnade jag med ett lätt illamånde till följd av att jag legat och funderat på studieresan till Sydafrika, nu börjar det verkligen närma sig men tyvärr känns det hela minst sagt overkligt med tanke på vad som hände sist och av kontakten jag har med de övriga i gruppen är jag inte ensam om att känna så här...

Då avresan blivit framflyttad ett halvår innebär det att mitt pass blivit för gammalt och jag har tvingats investera både tid och pengar i att få fram ett nytt vilket inte är helt lätt när det inte går att göra på det lokala poliskontoret.



Då jag privat sällan reser någonstans dit man behöver ett pass så känns det lite surt att jag var tvungen att ta ut ett nytt nu eftersom det bara fattades två ynka små veckor på giltighetstiden i det gamla... att avsätta tid på två lediga dagar, lån av bil och avgiften för själva passet är sånt jag mer än gärna sluppit fixa med just nu och känner jag mig själv rätt så kommer jag inte hinna använda det här passet mer än till just denna resa.



Det gamla passet (till vänster) makulerades men eftersom jag gillar att spara (läs; hamstra) på minnen så blev jag glatt överaskad över att få behålla det!
En bra sak med den här typen av resa för mig som ovan resenär är dock all den extra info jag får från förbundet! Dom mailar oss och påminner om allt från solskydd till att lägga in ICE-nummer i våra mobiler. Ett av dom bättre tipsen vi fått är att ta kopior på alla våra värdehandlingar!

 Gissa om jag hade bekymmer när jag bestämt mig för att jag absolut skulle ha både fram- och baksidan av försäkringskortet (de två rutorna längst ner till höger) kopierat på samma papper och sida som de övriga korten, men efter att jag provat mig fram litet blev det ju både bra och riktigt snyggt :)

Nu måste jag dock avsluta skriverierna om resan för en liten stund, fingrarna pirrar och börjar jag inte tänka på annat snart får kommer jag nog kräkas när som helst. HUA!

Gårdagen gick i mötandets tecken och resultatet av de olika träffarna var i mitt tycke av varierande kvalitet... vid nått tillfälle kände jag att vi inte hann klart innan den tighta planeringen tvingade oss att avbryta, men jag försöker döva det dåliga samvetet genom att resonera som så att om man inte från början väljer att fokusera på det som är viktigt och nöja sig med att gå igenom var sak endast en gång och låta det stanna där så får man skylla sig själv när tiden inte räcker till.

Under kvällen var det hur som helst dags för mig att infinna mig på kommunfullmäktige för första gången och på det hela taget kändes premiären helt ok. Vissa saker var riktigt roliga och vissa saker känner jag att jag måste få utbildning i, men än så länge är jag dock full av hopp om att så kommer ske och därför tror jag att detta kan komma att bli riktigt bra...




När brevet med alla handlingar damp ner i brevlådan för någon vecka sedan visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta... 30 punkter skulle behandlas och jag tänkte att den mängd papper som medföljde till dessa skulle vara omöjliga att ta sig igenom.
Det var dock en hel del intressant läsning så det hela gick lättare än förväntat och för mig som verkligen brinner för delaktighet var alla motioner extra roliga att titta igenom!

Ytterst få människor är helt befriade från tankar, åsikter och idéer om hur man vill att vårt samhälle ska se ut och att få se 'svart på vitt' att några av dem faktiskt tar sig tiden att skriva ner ett par rader för att få sin idé prövad och senare även kanske tom genomförd gör mig riktigt glad! Hoppas jag får se mer av detta framöver =)