eliselina

Idag befinner jag mig på avdelningskontoret i Örebro för att få utbildning i vårt interna bokningssytem för utbildningar. Systemet är jättegammalt och knappast användarvänligt så det sitter verkligen bra med lite tips och idéer för att underlätta arbetet...

Man kan ju alltid hoppas!

Vi anlände till Johannesburg på förmiddagen söndagen 21 november och började med att äta lunch på hotellet tillsammans med Mopholsi och SAMWU's (South African Municipal Workers Union' som är Kommunals systerorganisation i Sydafrika) internationella sekreterare Steve Faulkner som uppdaterade oss i hur situationen ser ut för de Sydafrikanska fackförbunden och hur vårat program var upplagt.

På eftermiddagen åkte vi för att besöka Apartheid museet och vi fick själva gå runt där och se oss omkring. Apartheid är benämningen på den politik man drivit fram tills i början av -90 talet i Sydafrika för att skilja den svarta- och den vita befolkningen åt och för att dom vita, trots sin minoritet skulle kunna behålla makten i landet och utnyttja  den svarta befolkningen som arbetskraft.



För att kartlägga dom bakomliggande orsakerna till Apartheid måste man gå så långt tillbaka i tiden som till kolonialismen men för att börja något senare var det en unionsförfattning som trädde i kraft 1910 vilken fråntog de svarta alla deras politiska rättigheter sånär som på rösträtt i Kapprovinsen där dom endast fick rösta på vita kandidater.

Missnöjet över detta ledde till att man 1912 bildade ANC (afrikanska natonalkongressen) som kämpade för de svartas rättigheter men trots det vann nationalpartiet valet 1948 med sitt rasistiska partiprogram. Uppdelningen mellan svarta och vita har dock inte bara omfattat fördelningen av makt utan bakbundna av förbudet att rösta och därmed styra sitt eget land bevittnade den svarta befolkningen hur regeringen konstruerade en helt och hållet segregerad infrastruktur där man gick så långt som till att man till och med införde speciella skolor, sjukhus och idrottsanläggninga för respektive folkgrupp. Det var heller inte tillåtet för den svarta befolkningen att vistas på de vitas områden och man kunde inte ens sitta bredvid varandra på t.ex. parkbänkar. I offentliga byggnader fanns separata ingångar och detta har man använt sig av vid ingången till museet där man, utifrån vilken entrébiljett man slumpvis hade fått, skulle välja ingång.



Här ser ni min biljett och även om jag utifrån det lilla jag såg genom gallret till den andra entrén misstänker att det såg likadant ut innanför grindarna så är jag väldigt nöjd över att jag fick gå igenom den högra porten! Anna, som fick en biljett 'för vita' bytte sin med Mopholsi som fått en likadan som jag eftersom han istället ville gå in genom den 'vita' dörren och jag fick även ta ett foto på honom innan han gick igenom grinden =)





Idag håller (tack och lov!!!) dessa regler på att luckas upp men man har långt ifrån kommit hela vägen och inte helt ovanligt slår gungbrädan i vissa fall över och konsekvensen utav vissa av de åtgärder som varit tänka att 'betala igen' till den svarta befolkningen har istället lett till att man fått en ny svart överklass samtidigt som andra fortfarande inte har någonting alls och lever otroligt fattigt.



Inne på museet fanns bland annat en tavla föreställande Nelson Mandela från olika tidpunkter tillsammans med några av hans citat skrivna i olika färger där tanken var att man skulle välja ut sitt favoritcitat och sedan ta en av de pinnar med samma färg som fanns utplacerade runt om och sätta upp på väggen intill. 





Slutligen kan jag nog konstatera att jag hade önskat att vi fått en guidad tur eftersom jag alltid tycker att det är lättare att ta till mig saker om jag får höra dom viktiga delarna berättas för mig samtidigt som jag läser informationen och helt klart är att två timmar inte på långa vägar räcker för att ta till sig ens en bråkdel av allt som finns att se på museet!

Innan jag börjar med inläggen från själva resan tänkte jag ge er en bild av bakrunden till projektet som vi jobbat med och till min hjälp med fakta har jag haft Lars-Erik som var en av de två anställda inom Kommunal som vi hade med oss under resan.

Lars-Erik är ombudsman för Kommunal i Västerbotten och började sin fackliga bana inom Lantarbetarförbundet (som senare blev en del av Kommunal). Redan 1994 var han delaktig i ett projekt som Lantarbetarna drev i Namibia och med den bakgrunden blev han tillfrågad om han var intresserad av att vara med i projektet.

År 2002 kom Lars-Erik i kontakt med Mopholosi Morokong som tillsammans med en facklig kollega och representanter för regering och arbetsgivare i Sydafrika samt IUL (The International Union of Food, Agricultural, Hotel, Restaurant, Catering, Tobacco and Allied Workers' Association), som är en världsomfattande federation av fackföreningar vilken företräder arbetstagare inom jordbruk, plantager, mat och dryck för var inbjudna till Sverige av  att Kommunal studera vårt Svenska system med regionala skyddsombud (RSO).

                                                                          Mopholosi

Själva RSR-projektet startade egentligen redan 1998 i samband med ett förmöte i Sydafrika inför en ILO-konferens (och är därav ett  trepartsprojekt bestående av; arbetstagare, arbetsgivare och regering) där den dåvarande arbetsmarknadsministern lyfte problemet med att staten själva inte hann att genomföra alla inspektioner och eftersom man kände till den Svenska modellen ville man göra ett försök att införa den även i Sydafrika. Själva modellen men skyddsombud ute på arbetsplatserna är för övrigt något som bara finns i Sverige, delar av Norge och England. 

Projektet drivs formellt av IUL och all rapportering sker till Genève där ILO har ett av sina kontor men finansieras av LO/TCO som för tre år i taget, via biståndsnämnden, söker pengar från SIDA och de mål man satt upp för programmet är följande;

·         Införa RSO verksamhet (I Sydafrika kallat RSR)

·         Aktivt bekämpa HIV/AIDS (50 % av landets befolkning, flest kvinnor är smittade)

·         Att Sydafrika ratificerar (skriver på) ILO’s konvention nr. 184 om hälsa och säkerhet inom lantbruk.

Arbetet har varit aningen trögstartat och inledningsvis kämpade man med diverse avhopp då först arbetsmarknadsdepartement (från regeringssidan) backade i frågan men som sedan efter påtryckningar åter valde att delta. Därefter var det arbetsgivarna som ändrade sig och resultatet av det blev att det idag inte finns några centrala arbetsgivarorganisationer delaktiga i projektet utan endast frivilliga lokala arbetsgivare.

Idag är det dock arbetsmarknadsdepartementet som är mest drivande i detta och dom har även gått in och betalat för arbetet som görs i den utsedda kommittén som jobbar med detta!

Lars-Eriks roll är att informera, diskutera och visa upp den Svenska modellen (vilken infördes 1974 i Sverige). Han säger att det varit svårt att förklara hur upplägget ser ut och att departementet länge trodde att man bara ville utbilda nya inspektörer från regeringens sida. Idag går dock allt lättare och mycket har hänt under det senaste året vilket gör att det känns hoppfullt inför framtiden och nästa stora steg är att lösa praktiska frågor som t.ex. den fortsatta finansieringen då projektet avslutas.