Hur många timmar har ditt dygn?
Med anledning av en artikel i Aftonbladet ang. hurvida vår nuvarande försvarsminister Carl Bildt bör tacka ja eller nej till platsen han blivit inkryssad på i kyrkofullmäktige.
Jag tänker lite så att han troligen har ganska fullt upp med sitt huvudsakliga uppdrag...
Han har som sagt inte lämnat besked om hur han ska göra, men jag kan inte låta bli att fundera på varför man ens ställer upp om man inte per automatik har för avsikt att fullfölja?
Märkligt nog är detta beteende inte alls ovanligt och det ser likadant ut i vilken organisation och på vilken "nivå" man än tittar på!
Det har blivit status att ha mycket att göra och den som har flest viktiga samtal i konferens-pausen vinner.
Det är inte coolt att sitta på fler poster än vad veckan har dagar och jag förstår inte dem som låter sig imponeras när någon rabblar upp en lista, längre än mina önskningar till jul, över vilka viktiga förtroenden man har.
Som regel tror jag att man ska tänka att det räcker gott och väl att jobba heltid, om det sen innebär 40 timmar/vecka inne på kontoret eller om det innebär resor, kvällsarbete och en o annan sömnlös natt är en sak för sig.
Men att ta på sig ansvar som betyder att man inte hinner med mer matlagning än snabbmakaroner i kaffebryggaren och att man träffar sin familj så sällan att man hälsar i hand de få gånger man ses är inte avundsvärt.
Det är vansinne att en person ska arbeta som tre, bara för att man vill åt titlar!
Mitt dygn har 24 timmar och av dem ska många, många räcka till att umgås med dem människor som står mig absolut närmast, de männoskorna som, när allt ställs på sin spets, verkligen betyder något och som finns där. Därutöver vill jag ha ett meningsfullt arbete där jag med gott samvete kan säga att jag gör det jag ska och att jag är nöjd över hur det blivit utfört.
Kan vi inte bara stanna där?
Jag tänker lite så att han troligen har ganska fullt upp med sitt huvudsakliga uppdrag...
Han har som sagt inte lämnat besked om hur han ska göra, men jag kan inte låta bli att fundera på varför man ens ställer upp om man inte per automatik har för avsikt att fullfölja?
Märkligt nog är detta beteende inte alls ovanligt och det ser likadant ut i vilken organisation och på vilken "nivå" man än tittar på!
Det har blivit status att ha mycket att göra och den som har flest viktiga samtal i konferens-pausen vinner.
Det är inte coolt att sitta på fler poster än vad veckan har dagar och jag förstår inte dem som låter sig imponeras när någon rabblar upp en lista, längre än mina önskningar till jul, över vilka viktiga förtroenden man har.
Som regel tror jag att man ska tänka att det räcker gott och väl att jobba heltid, om det sen innebär 40 timmar/vecka inne på kontoret eller om det innebär resor, kvällsarbete och en o annan sömnlös natt är en sak för sig.
Men att ta på sig ansvar som betyder att man inte hinner med mer matlagning än snabbmakaroner i kaffebryggaren och att man träffar sin familj så sällan att man hälsar i hand de få gånger man ses är inte avundsvärt.
Det är vansinne att en person ska arbeta som tre, bara för att man vill åt titlar!
Mitt dygn har 24 timmar och av dem ska många, många räcka till att umgås med dem människor som står mig absolut närmast, de männoskorna som, när allt ställs på sin spets, verkligen betyder något och som finns där. Därutöver vill jag ha ett meningsfullt arbete där jag med gott samvete kan säga att jag gör det jag ska och att jag är nöjd över hur det blivit utfört.
Kan vi inte bara stanna där?
Kommentarer
Postat av: chefen
Haha kunde du inte bara ringt och sagt att ja är typ den sämsta människan du känner? För av nån anledning tog jag åt mig av denna text ;)
hmm ett samtal till dig MÅSTE jag hinna med imorgon. :D
Postat av: eliselina
'chfen': jag kan ju inte göra det, Att säga det skulle vara att fara med osanning från min sida! Bland dom uppdrag du har, som jag påverkas av har jag inte märkt av att du inte hinner med eller gör det du ska.
Om ni leker presentationslekar hemma runt köksbordet eller om någon annan ger dig onda ögat har jag ingen aning om, men om du själv tycker att beskrivningen passar på dig dröjer det kanske inte innan det är dags för en prioriteringslista?
Det finns tyvärr allt många som börjar fundera på det först när det är på tok för sent...
Trackback
