Trädplantering
Genèveskolan har funnits i många år och det är givetvis anledningen till dess goda rykte och respekten för oss deltagare som de övriga delegaterna på konferensen visade.
Då ILO firade 50års jubileum planterade Genèveskolan ett träd utanför byggnaden men nu, 20 år senare, är trädet stendött och hur man ska tolka det är givetvis upp till var och en...
Jag tror varken att det betyder att skolan håller på att dö ut eller att man underlåtit sig att sköta om det... jag tror helt enkelt bara att det råkade vissna, sånt händer med växter ibland och det sker så gott som dagligen hemma hos mig!
Hur som helst tyckte våran rektor att det nu, med anledning av att det var 70års jubileum, var dags att plantera ett nytt.
Efter att ha överstigit enorma hinder (läs; budgetfrågan) samt att man utrett vart det kunde tänkas få stå och vems ansvar det var att få det ompysslat under de 50 veckor som skolan inte befinner sig på plats, var det dags för den högtidliga ceremonin.
Som allt annat under dessa veckor pläglades stunden av brist på struktur med inslag av stressad rektor, så jag måste nog villigt erkänna att det kändes aningens fånigt att befinna sig på plats där vi sjöng en sång (för trädet?) och tittade på (?) när personalen grävde ner det i backen, det hindrar ju dock inte att jag förväntar mig att de som kommer att ta över efter oss nästa år visar sin uppskattning för vår fina gest och kanske tom ordnar lite trevliga bilder så vi får veta hur vårt träd har det och att man kanske kan få se den ev skylten som skulle sättas upp i efterhand! För om det överlever nått tiotal år i alla fall så är det ju ändå rätt coolt att man faktiskt tillhörde den klassen som planterade det! =)
Sången var för övrigt en Italiensk kampsång som fått en norsk text och jag kommer så småning om att berätta närmare om våra uppträdanden, för detta var långt ifrån det enda! vilket medförde att jag då och då kände att sjungadet gick lite till en överdrift men så här i efterhand är det jag som går och nynnar på just den sången i min ensamhet och drömmer mig tillbaka till några av mitt livs bästa veckor!
Då ILO firade 50års jubileum planterade Genèveskolan ett träd utanför byggnaden men nu, 20 år senare, är trädet stendött och hur man ska tolka det är givetvis upp till var och en...
Jag tror varken att det betyder att skolan håller på att dö ut eller att man underlåtit sig att sköta om det... jag tror helt enkelt bara att det råkade vissna, sånt händer med växter ibland och det sker så gott som dagligen hemma hos mig!
Hur som helst tyckte våran rektor att det nu, med anledning av att det var 70års jubileum, var dags att plantera ett nytt.
Efter att ha överstigit enorma hinder (läs; budgetfrågan) samt att man utrett vart det kunde tänkas få stå och vems ansvar det var att få det ompysslat under de 50 veckor som skolan inte befinner sig på plats, var det dags för den högtidliga ceremonin.
Som allt annat under dessa veckor pläglades stunden av brist på struktur med inslag av stressad rektor, så jag måste nog villigt erkänna att det kändes aningens fånigt att befinna sig på plats där vi sjöng en sång (för trädet?) och tittade på (?) när personalen grävde ner det i backen, det hindrar ju dock inte att jag förväntar mig att de som kommer att ta över efter oss nästa år visar sin uppskattning för vår fina gest och kanske tom ordnar lite trevliga bilder så vi får veta hur vårt träd har det och att man kanske kan få se den ev skylten som skulle sättas upp i efterhand! För om det överlever nått tiotal år i alla fall så är det ju ändå rätt coolt att man faktiskt tillhörde den klassen som planterade det! =)
Sången var för övrigt en Italiensk kampsång som fått en norsk text och jag kommer så småning om att berätta närmare om våra uppträdanden, för detta var långt ifrån det enda! vilket medförde att jag då och då kände att sjungadet gick lite till en överdrift men så här i efterhand är det jag som går och nynnar på just den sången i min ensamhet och drömmer mig tillbaka till några av mitt livs bästa veckor!
Kommentarer
Trackback
